Lördagsmarsch

Så tågom vi på gammalt stråk

med stamp, så marken ruskar.

Hugg in, bom bom, du tappra påk,

på blommor och på buskar!
Där flöjer kon, hör skällans klang,

och alla ungar tjuta.

Ur vägen barn och gummor! Pang!

Där stöp en fönsterruta.

Men sticker någon näsan ut,

ja då, bom bom, vi slå, bom bom

den snoken på hans snut.

Vi akta ingen kostbarhet,

som fädrens salar prydde.

Av slottets skönaste tapet

vi säck och segel sydde.

Vi räddes ingen mödas svett,

när friden lång vi kände,

men satte våra svenska spett

i kyrkans golv och bände.

Och mången häll, som spettet bröt,

är nu, bom bom, itu, bom bom,

och golv åt våra nöt.

Vi buro där, så ekot skalv

- säll den sig rätt beflitar -

de dödas vårdar från sitt valv

och slogo dem i bitar.

I kyller och i rockar blå

de sovo under stenen,

men våra oxar fingo gå

och släpa undan benen.

Vi äro herrar utan krus,

med håg, bom bom, för dåd, bom bom,

ja, herrar i vårt hus.

Men sträck ej alltför karsk och brav

ditt huvud över flocken,

då skall ditt stolta huvud av

och rulla över stocken.

Tag pluntan fram! Helt om, stå still!
En klunk får ej fallera.

Ett fagert rike hör oss till,

och få vi där marschera,

då blir det vårt till domeda,

då vill, bom bom, till sist, bom bom,

det landet ingen ha.