Diktarna

Men frukten av min skaldeflamma  och mina svärmerier — den  jag blott får läsa för min amma, min barn- och ungdoms bästa vän.  Blott på kala...

Ja, hejsan! Nu är riktig vinter.  Förnöjd ler bonden i sitt skägg,  då släden fram på skaren slinter  vid bjällerklang och hästens gnägg.  A...

Han älskad var — ja, det vill säga:  han trodde, att han älskad var.  Den lycklig är, som jämt kan äga  ogrumlad denna känsla kvar;  vars si...

Jag känner en förförisk änka:  Cliquot , men älskar ock  Moët .  När de i kylda flaskan blänka,  man därpå ej kan se sig mätt.  Så klart som...

Men sommaren i höga norden  är sydländsk vinters parodi.  En flyktig gäst på kalla jorden,  han spårlöst skymtar oss förbi.  I höstens tröga...

Men den bemästrande kritiken  vill icke längre veta av  den melankoliska lyriken och ställer upp helt nya krav:  "Kan du ej sluta upp a...

Nu kanske någon vill mig svara:  "Så lumpen vänskap det ej ges."  På detta jag bemärker bara  (ehuru mer i parentes),  att icke fi...

Att ryskor läsa ryska — pjoller!  De ha ej lärt det minsta grand. Tänk er nu blott en dam, som håller  "Blagonamjerennyj" i hand! ...

Ho hjälper mig att lösa knuten?  Jag kände mången fager mö,  som varit otillgänglig, sluten  och ren, men också kall som snö.  Jag dessa kvi...

Med dubbelt nit och varmt intresse  hon njöt av sin romanlektyr.  Nu var hon riktigt i sitt esse,  ty dessa kärleksäventyr,  som kommo kinde...

Vladimir även gravskrift ristat  åt andra kära: mor och far  han också genom döden mistat.  Försynen visligt fogat har,  att släkten komma, ...

För fädrens gamla goda seder  man då ej ännu avsmak fått.  I fastlagsveckan man tillreder  pannkakor, gräddade i flott.  Två gånger årligen ...

Tatiana hette hennes syster.  Hur detta än bedömas må,  det nu för första gången lyster  mig kalla en hjältinna så.  Och varför ej? Behaglig...

Han bodde i det rum, där fordom  i fyrti år hans farbror sov,  på köksan käxade med svordom  och flugor fångade med håv.  Allt var så enkelt...

Onegin stod beredd att vandra  med mig till fjärran länder bort.  Men ödet slet oss från varandra,  och så vi skildes inom kort.  Han plötsl...

På damerna av stadsnoblessen  Onegin allra först blev trött,  ty deras andliga intressen  ej gjorde sinnet mindre slött,  fast några läste s...

Den fiende, som hotar sluka  vår hjälte, var melankolin,  hos oss en typisk lynnessjuka,  som något liknar engelsk spleen.  Visst var all lu...