mången av vit arsenik blivit som krita så vit.
Intet var dock så vitt som de mössor vi buro en vårkväll
år åttiåtta i maj - äro de vita ännu?
Jag svarar blott för mig själv och besvarar frågan med tystnad.
Åren vandra sin väg. Vitt blir med tiden svart.
Må det då vara vår tröst att så mycket annat förvandlats:
Cicero ändrat sitt namn - Kikero heter han nu;
Caesar nu kallas Kaesar, ja några kalla´n för Kajsar -
graeco-berlinsk dialekt! Tillåt mig säga fy fan!
"Caput" skulle väl hellre säga mehercule; Gilljam
vänder sig tyst i sin grav - svor ej en gång på latin.
Intet är säkert och fast, men allt förgås och förvandlas,
ej blott vår ungdoms latin, ungdomen själv gått sin väg.
Nu stå vi mitt i den sluskiga, ruskiga fyrtiårsåldern;
alla vi ha, kan jag tro, upplevat litet av vart;
"hittzige, kittzlige, modige, frodige kåte madusor"
(för att citera en skald) stundom ha korsat vår väg;
snart kommer nu den tid, då med suckan vi vakta på våra
söners och döttrars dygd - må det gå bättre med den!
Sen bär det utför med fart, tills vi alla mötas i himlen -
den, som föraktar musik, går till en annan lokal.
En gång i forntiden fanns en vis filosof, Aristippos;
läran han lärde var den: Livet bör älskas, men ock
Döden ej mindre än Livet, ty bägge äro Naturens
vänliga gåvor åt oss, jordens och böjornas barn.
Skål, kamrater, för allt vad det ljuvliga livet oss skänkte,
skål för de helvetskval, varmed det stundom oss slog!
Allt blir till ett i den stora, den väldiga livssymfonien.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar