intet månsken kvällen gläder.
Det är mörkt och stormen viner,
sommarns dödspsalm nordan kväder.
Regnet stundtals piskar rutan,
vissna löv mot glaset fara.
Fast ej skrockfull är ej utan,
att han lyss och tänker bara —
lyss på stormens dån i knuten,
hör på regnets strida skurar,
känner sig som innesluten
utav mörkrets makt och lurar.
Han går ut på farstutrappan,
tittar kring ett tag och ryser;
endast mörkret svänger kappan,
intet ljus i nejden lyser.
»Hu!» han säger, går tillbaka,
stänger dörren helt försiktigt.
Vindens stötar dock den skaka
för att se, om det var riktigt.
»Hu!» han huttrar, går till spisen,
makar bränderna tillhopa,
öppnar dosan, tager prisen,
hajar till, hör någon ropa.
Vänder om till dörren åter.
»Vem är där?» han häftigt frågar.
Sakta dörren upp han låter,
lik en rädd, som knappast vågar.
Intet svar av mänskotunga.
Svart som kol och sot är natten.
Stormen blott hörs vredgad sjunga,
dystert susar regnets vatten.
Just som han skall dörren stänga,
hörs likt hundtjut rävens stämma;
djupt i gubben den känns tränga,
han kan ej sin rädsla hämma.
Stormens makt och mörkrets välde
honom liksom inneslutit.
Hårt sin dörr han igensmällde,
grubblande på allt förflutet.
Tänkte på sin död, på graven,
på de ondas straff och häkte.
Gubbens mod helt övergav´en,
och hans tankar blott förskräckte.
—
Eljest svor han och var käcker,
helst som han för sprit var fallen:
»Gå så långt, som vägen räcker,
eljes slår jag dig på skallen.» —
Men i kväll fick ljuset vaka,
även sedan gubben lagt sig.
Framför honom stod hans maka,
som av sorg i döden bragt sig.
Stormen dunkade i knuten,
spjället hoppade i muren,
och med piskning oavbruten
smattrade mot rutan skuren.
I tapeterna det rördes,
ven och pep i varje springa,
och det var som röster hördes,
som när starka klockor ringa.
Gubben kände sig lik bladet,
som för höstens vindar driver;
trädet vill ej längre ha det,
jorden knappt en grav det giver.
Allt han skrutit, allt han svurit,
vad han gjort och tänkt att göra,
blev av minnet fram nu buret,
blev som talat i hans öra.
Stormen skakade på huset,
gubben darrade, förskräcktes;
och det var som själva ljuset
vissa stunder liksom släcktes.
Ej se’n ungdomsårens dagar,
vid en väckelse i orten,
han sig böjt för Herrens lagar
eller sökt den trånga porten.
Nu sig tände detta minne —
allt det gångna, det förflutna
gick igen helt klart där inne,
fast han låg med ögon slutna.
Hjärtat veknar, känslan vaknar
för den röst, där inne tonar:
»Arme gubbe, frid du saknar;
fly till den, som allt försonar.»
Varsamt söker ena handen
upp den andra under fallen;
tyst de knäppas som av anden
till en bön i mörka kvällen.
Stugans väggar ännu knarra,
stormen trummar än mot rutan.
Hjärtats stormar dock bedarra,
annan lots gått med på skutan.
Se, Guds Ande har vänt åter
att sin hjälp åt syndarn bjuda.
Tyst den hårda klippan gråter,
bön och suck från sängen ljuda.
Natten lider, morgon blänker,
det är söndag, klockor ringa.
Stormen tyst sin vinge sänker,
fåglarna ur boen svinga.
Glömd och dammhöljd på en hylla
låg en psalmbok, stum och sluten,
som sin mening nu fick fylla,
ty dess tystnads tid blev bruten.
Klädd i sina bästa kläder,
med sin psalmbok, gömd i lommen,
gubben ur sin stuga träder
för att gå till helgedomen.
Många sågo på varandra,
när han trädde fram i gången.
Men han gladdes mer än andra
åt predikan och åt sången.
Ty hans samvetsblick var vaken,
väckt av vittnet i det höga,
och hans själ stod blott och naken
inför Herrens helga öga.
Han behövde himlaordet,
han behövde veta vägen
och till tron och nådebordet
tränga fram, i bönen trägen.
När han hemkom ifrån kyrkan,
sågs han djupt i andakt buga.
»Efter detta Herrens dyrkan
skall bli bofast i min stuga.»
Och när kvällen kom och solen
tyst och härlig sjönk i vågen,
satt den gamle än på stolen
och sjöng psalmer, rörd i hågen.
När en stormnatt märken sätter
av det slaget, bedjas kan det:
Gud, sänd många stormens nätter
över folket, över landet!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar