så svalt och lugnt,
så att det åter lyfter
sig varmt och ungt.
Och rynkan i din panna
blir åter slät,
och du blir mjuk i midjan
och len om knät.
Och brösten åter lyftas
i fulla drag
med ungmöskära knoppar
till bröllopsdag.
En Marta som med smärta
tre barn har fött,
blir till en ung Maria,
som undret mött.
Du vilar saligt nyfödd
djupt i min famn.
Du älskade, jag döper
dig i mitt namn.
Nu livets vatten fuktar
din ögonfrans
ur djupa, varma källor
med guldmörk glans.
Men ur din gudahöghet
du plötsligt väcks.
Din halvmånslika panna
i mörkret släcks.
Det går en råkall rysning
över ditt skinn.
Din blick, som speglat himlar,
har krupit in.
Jag hör hur sakta domnar
ditt blods musik.
Du knäpper om dig kappan
så Martalik.
Maria, som högtsalig
bland solar satt,
nu frågar kort och ivrigt:
”Var är min hatt?”
Vi mötts i jordens gathörn
ett ögonblick.
Trots allt, trots allt varandra
vi aldrig fick.
Möt mig på Vintergatan
med vingad själ.
Den som är först, han väntar.
Till dess farväl.
Men även högt bland stjärnor,
ifall du kom,
du skulle ofta vakna
och se dig om.
Du tycker till och håller
mig långt ifrån.
Tyst, vem är det som gråter?
Din yngste son.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar