som du har skapat med ditt allmaktsord,
hur där din visdom leder livets trådar,
och alla väsen mättas vid ditt bord,
då brister själen ut i lovsångsljud:
O store Gud! O store Gud!
När jag betraktar himlens höga under,
där gyllne världsskepp plöja etern blå,
och sol och måne mäta tidens stunder
och växla om, som tvenne klockor gå,
då brister själen ut i lovsångsljud:
O store Gud! O store Gud!
När jag hör åskans röst i stormen brusa
och blixtens klingor springa fram ur skyn,
när regnets kalla, friska skurar susa
och löftets båge glänser för min syn;
då brister själen ut i lovsångsljud:
O store Gud! O store Gud!
När sommarvinden susar över fälten,
när blommor dofta invid källans strand,
när trastar drilla i de gröna tälten
vid furuskogens tysta, dunkla rand,
då brister själen ut i lovsångsljud:
O store Gud! O store Gud!
När jag i bibeln skådar alla under
som Herren gjort se'n förste Adams tid,
hur nådefull han varit alla stunder
och hjälpt sitt folk ur livets synd och strid,
då brister själen ut i lovsångsljud:
O store Gud! O store Gud!
När jag hör dårar i sin dårskaps dimma
förneka Gud och håna vad han sagt,
men ser likväl, att de hans hjälp förnimma
och uppehållas av hans nåd och makt,
då brister själen ut i lovsångsljud:
O store Gud! O store Gud!
Och när jag ser hans bild till jorden sväva
och göra väl och hjälpa överallt,
när jag ser satan fly och döden bäva
för Herren i förklarad korsgestalt,
då brister själen ut i lovsångsljud:
O store Gud! O store Gud!
När tryckt av syndens skuld jag faller neder
vid Herrens fot och ber om nåd och frid,
och han min själ på rätta vägen leder
och frälsar mig från all min synd och strid,
då brister själen ut i lovsångsljud:
O store Gud! O store Gud!
När slutligt alla tidens höljen falla,
och i åskådning byter sig min tro,
och evighetens klara klockor kalla
min frälsta ande till dess sabbatsro,
då brister själen ut i lovsångsljud:
Tack, gode Gud! Tack, gode Gud!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar