då denne sorgsen diktade och drömde
å näringsstället Stjärnan vid Bergskolegränden i Falun.
Hej skaldebror, jag tror du glor
för trist igenom glasen,
och pennan över arket snor
som om du redan vore stor
och skrev för populasen.
Du diktar sorgna visor, karl.
Vi klagar du väl så?
Si, än du har buteljen kvar
och ännu må väl flickor små på Falu gator gå!
Du stirrar matt som en besatt
på dina sköna strofer,
allvarligt som du redan satt
blasé på kvinns och trött på skratt
bland murkna filosofer.
Du rister pennan i din hand
och tar en klunk och svär.
Det tycks dej kvistigt nog ibland
att låta versen löpa lätt och rimma tätt - så här.
Men tiden går. Jag spår dej år
när jubelklockor klinga
för dej där du på Börsen står
bland sjutton andra lärda får
med ordnar på din bringa.
Och lite slappt förnäm och blek
du läser upp ditt tal,
när jag - en bitter ödets lek -
får sitta skral vid en pokal i denna simpla sal.
Ty är det en bedrövlig glans
på denna unkna Stjärnan.
Jag dansade i världens dans,
jag sökte i all synd som fanns
och underst fann jag kärnan.
Flyg gärna, Fogel, med butelj
på pruttande pegas.
Jag njuter livets högsta helg
och sitter säll i kylig kväll och ler åt jordens as.
Men ve, ack, dubbelt ve att se
dej som i afton pusta
på detta ömkliga kafé
och mot serveringsflickan le,
besatt av djurisk lusta.
O skaldebror, fåfänglighet
och fyllt av skam och nöd
är livet för en svensk poet
som inte har förmögen far och inte ens är död.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar