måste dö och brytas här.
Intill sista droppen hjärtblod,
drömmare, så kravet är!
Har du mod att våga leken,
döden in i ögat se?
Det blir sår, som aldrig läkas,
det blir långt, ja, livslångt ve."
Tyst jag stod. Så slog jag famnen
ut mot allt, jag älskat här.
"Sorg, om du mig söker, hör mig:
jag har mod! Kom, träd mig när!"
Och på orden blev jag tagen.
Några korta dagar blott
- så var hugget givet, taget,
rågat, bräddat, sorgens mått.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar