du andens tröst, som hägrar för hans blick,
i bojor frihet och i sorgen lycka,
och mild, vad lott på jorden än man fick!
Håll fram din sköld, låt ej förtvivlan trycka
in i mitt bröst den pil, från bågen gick.
Slit du den tvist, som vill mitt inre stycka,
och jag vill lyda blint din minsta nick.
Tag bädd och kuddar, mer än mänskligt mjuka,
ett tröttat huvud tag, och rosor bruka,
en kammare, från ljus och buller skild;
men skulle dock du obeveklig vara
för detta allt — då vill jag uppenbara
mer klar än förr för dig min Stellas bild.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar