en skogens vilda duva, häftigt jagad
utav en hök, i dödlig ångest flydde
rätt in i Vishnus famn. Och denne mottog
och visade ej bort den skrämda fågeln,
han slöt den arma tätt intill sitt hjärta.
Men höken, gäckad i sitt hopp, han talte:
"det hövs ej Vishnu endast till att visa
förbarmande mot duvan, men ock göra
mig rätt uti mitt krav." Till svar nu Vishnu
sin mantel slog tillbaka, så att bröstet
vart blottat, under det att ömt han likväl
allt närmare intill sig tryckte duvan.
Ur Vishnus bröst, av höken sargat, vällde
det röda blodet fram. Men frälsad, frälsad
ur hökens klo var skogens skrämda duva.
En gammal indisk gudasaga endast. -
Ja väl, och dock, mitt hjärta, hur du klappar.
Du vet, vad skogens skygga duva kände
i dödens bittra ångest, men du vet ock
vems famnen var, den vida, öppna famnen,
vems hjärtat var, varfrån det röda blodet
i tunga droppar vällde ner på marken.
Du gamla underbara Vishnusaga!
Likt musslans skal en pärla utan like,
en pärla, vilken likt rubiner glänser,
du sluter inne i din dunkla gömma.
Se, världens alla härligheter väga
mot denna pärla mindre än ett stoftgrand.
Och alla evigheter skola stava
på pärlans stora namn: Golgataundret.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar