åtta mäktiga turbiner,
hava gjort sitt verk.
Var turbin har underkuvat,
fångat, bundit och betvingat
tiotusen vilda hästar.
Åttitusen vita hästar,
Näckens vackra vita hästar,
draga nu sitt ok.
Dessa hästar voro fordom
snö på Kölens branta fjällar,
bäckar ner till Frykensjöar,
Klarälvsis, Karlskogakällor,
böljegång i blanka Vänern.
Men i Trollets glada hätta
blevo de till vilda hästar,
starka hingstar, föl och följor.
Hur de flåsat, frustat, stampat,
när de trampat
in i källarvalvens fångsel,
kraftkanalens hårda järn.
Ingen märker, att de klaga
svunnen härlig frihetssaga,
när de draga
inom kraftstationens stängsel.
Blott man hör som tunga
hovars
dova spjärn.
Förr var ärelusten den att
storma fri mot fria vidder,
skenande med löddrig bringa
utan band.
Nu är deras lott förvandlad:
dagligdags och underdånigt
känna töm och lyda sele,
för att gagna efter order
av en högre hand.
Prisat vare mänskosnillet
för dess knep och batterier
och en trefasgenerators
tiotusen kilowatt!
Låt oss prisa mänskosnillets
långa mörka sökarnätter
och dess vinning en elektriskt
blå och bländvit natt!
Ännu löpa hundra tusen
fria, sturska, vita fålar
utan gagn och töm.
Också dessa vill jag prisa,
deras vilda, fagra styrka,
med ett högt beröm.
Ännu storma dessa tusen,
hundra tusen lösa fålar.
Många hundratusen hovar
sparka skimmerlätta gnistor,
solförgyllda, granna gnistor,
högt mot himlens Iena blå,
stampa bruna porsölsfloder
till en skummigt brusig fragga,
som skall stänka ändå högre
än de själva nå.
Hundra tusen vita manar
fladdra ner mot vita bringor.
Hundratusen våta tungor
slicka strandens nyponbuskar,
slicka stela, gula liljor,
milda blå förgätmigej.
Taggarna bland nyponrosor,
liljesvärdens vassa lansar
såra lätt och skrämma ej.
Hundratusen vita svansar
svänga, viftande och morska,
smälla undan vattenflugor,
långbensmygg och feta spindlar,
smala, regnbågsgröna sländor,
efterhängset rask.
Andra hundratusen hästar
leka gömma än i djupet,
för att en gång överlägset
simma fram till nya lekars
djärva språng och glada plask.
Hundratusen vita hingstar,
driftigt, övermodigt stolta,
vilda, farliga och sköna,
vrenskande ur vita nosar,
spetsande med vita öron,
kråmande med vita mankar,
stegrande emot varandra,
stundom osams sinsemellan,
jagande i kapp framför sig
hundratusen silverston,
skälvande i breda bogar
och i muskelrunda länder,
än i fruktan, än i längtan
framåt genom Helvetsfallen,
framåt bortom Hjärtats udde
under Flottbergsbron.
Lovad vare främst Naturen
och Naturens helge Ande!
Ingenjörens kvicka tanke
andas, lever, dör däri.
Evigt lov åt Skaparkraften,
outtömlig, omotståndlig,
endast i en bråkdel bunden,
ojämförligt fri!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar