Hösten

 

Våren,
det är den skönaste tiden,
den heliga (barnens och gudarnas),
och att säga annat,
det är bara originalitetsjäkt och tillgjordhet,
eller vittnar det om en torr och livlös
mumiesjäl.

Men jag tycker också om hösten.
Den har en djup, ärlig blick
och det är ro i den.
Nu står novemberdagen disig
med fuktiga järnekslöv,
sval och tonlös,
och med jämna mellanrum
faller en droppe från taket
ner i den gamla bleckbaljan inunder.
Det låter som klämtningen av en klockboj
ur grått fjärran.

Och en sådan dag
om man går ut i skogen,
kan man göra sköna upptäckter
och se mycket på ett nytt sätt -
det är så mycket, som sommaren stått och skymt bort
med all sin pomp och ståt -
en sten med mossa på,
en bergvägg med lavar,
en gammal stenmur med frusna
nypon och hagtornsbär -
nu framträder allt sådant
i sin rätta dager,
och man ville lägga kinden intill
denna fattiga skönhetsvärld
och slumra in i stillheten.

 R Jändel: