I käre svenskar från fjärran,
som hållit i helgd Ert svenska namn,
Ert språk, Er tro till Herran !
Vad allt I ärvden i psalm och sång,
i gammalsvenska seder,
hos Er växt friskt i minnets fång
och hållit högt i heder.
Så trofasthet mot ideal
till slut har vunnit seger,
och efter trångmål, nöd och kval
ett fosterland I äger!
*****
På härskarbud gick fädrens tåg,
trots frälserätt, mot söder,
från hem och härd vid baltisk våg,
där än bo fria bröder —
på blytung fot ett ändlöst tåg
till Djeprns flacka stränder,
där Gammalsvenskby snart man såg
uppbyggt av svenska händer.
En folkö i ett upprört hav,
vars bränning bröt mot stranden,
där svenskhetselden härdning gav
åt sinnet och år handen.
Den lågan, som I fått i arv,
tänt hopp i tunga öden,
och jorden tvangs med plog och harv
att giva bröd i nöden.
*****
Men trycket blev för hårt till sist
och minnet reste kravet
att börda få vad fädren mist —
ett hem vid balterhavet.
För tårskymd blick på mörka skyn
då steg en rosig hägring,
och Sverige, Sverige blev en syn
av ursvenskt hem i fägring.
Då flög ett rop ur hjärtegrund:
”Hem! Hem till fadershuset”!
Och nu är Er den drömda stund
om hem i nordanljuset.
I han från nu ett fosterland
att älska, tjäna, hedra,
dess hävd, dess hopp, dess fria strand
från nu ock äro Edra.
*****
Vi se i Er ett tidens salt,
som skall dess löshet döma —
den svenska bondens urgestalt
vi inför Er ej glömma.
Så skifta vi rätt med varann
de pund vi ha att skänka.
Den svenskhetseld, som hos Er brann,
skall evigt för oss blänka.
Vårt solkors på sin blåa grund
nu i sitt hägn Er tager,
när skaran i högtidlig stund
in över gränsen drager.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar