förgås likt det Paris, som ännu kolar?
Har Hämnarn blint i vildars händer satt,
av lågor drypande, sin vredes skålar?
Du sjunker, sol! Den bländsyn Dikten målar,
med dig försjunker i gemensam natt.
Till västerns kullar hastom att få fatt
ännu en sista av dess sneda strålar!
I skymningen re’n rör sig av och an
en dimmig, tusenhövdad Caliban,
lik dunster stigande ur katakomber,
otålig arving till kulturens arv,
naturlig son utav ett tidevarv,
då vetenskapen uppfann nya bomber.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar