de säga mig just ingenting.
Mig deras ögon äro inga gruvor.
De sladdra mest om väderlek och snuvor.
Hur illa handskas de med livets lån!
De gå och ruttna inifrån,
de snaska efter ätbart tills i synen
de bära snaskiga och snåla trynen.
Men döden han är alltid frisk och sträng.
Han vädrar kvalmet ur vår säng.
På släta drag en upphöjd mask han trycker,
en pratsjuk mun i tankfull tystnad lycker.
Den levande jag knappast ser och hör,
men bara döden honom rör
han sätter mina sinnen starkt i svingning
och själens klockor hålla minnesringning.
Därför, o pladdrare, jag har fördrag
med dig vid tanken, att en dag
din sega svada evigt är förrunnen
och döden skall dig torka ren om munnen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar