jag togs i famn.
Jag böjde huvet mot min skrivmaskin:
I Jesu namn.
Jag är för en förlegad vana rov,
kan jag förstå,
men det har blivit ett behov
att göra så.
Jag vet ju, att ett dylikt gammalt bruk
blir värt att se
blott om det gäller bönder på en duk
utav Millet,
fast ingen av oss, bonde eller klerk,
vill en sekund
förevigas ens i ett mästerverk
en sådan stund.
Och ingen, som vid veckans slut har sagt:
"I Jesu namn!"
kan heller säga dig av vilken makt
han sluts i famn.
Ty blir du klokare av det besked
som står till buds?
Den djupa makt, som vi förenas med,
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar