Det sjuka barnet

Han låg till sängs en höst och så en vinter.

Kring nakna träd stod rymden ständigt mulen,
en järngrå fond för fönstrets hyacinter.
Det blånade i luften fram mot julen,
och över helgen blev det vinterväder.
Hans syskon kommo in med röda kinder,
med lukt av våta skor och våta kläder.
Han såg en skymt av julgransljusens tinder.
Han låg till sängs ännu, då våren spände
en klarblå rymd kring påskbukettens fjädrar.
Det röck i fönstrets hakar, och han kände
en doft av mull och möbler som man vädrar.

Och våren gick med lärksång över taken
och tunga grenars svaj på fönsterblecket.
I kvällens dunkel låg han länge vaken
och vaknade, då solen sken på täcket.

Han hade bara gått det första stycket
på denna långa väg, som bildar livet.
Han grät ej, och han talte icke mycket.
Han tog det hela tyst och undergivet.
Han låg där stilla med den barnsligt klara
och fasta blicken öppen hela dagen.
Men när han sov, så kunde det dock vara
en sky av ångest kring de tunna dragen.

G M Silfverstolpe: