Savonarola

 

(Girolamo Savonarola, 1452-1498,
målning av Fra Bartolommeo 1498)



I. Hos Lorenzo

Från sin kulle skådar villan
över dalens gröna vigner,
Arnos blanka bukter, bergens
luftigt violetta linjer

och Firenze djupt där nere
svept i kvällens rosendimma,
där kupoler, kampaniler
fram som klara punkter glimma.

Villan smyckad står till högtid.
Pagers granna flock beskäftigt
nöter trapporna, och kocken
hörs i köket banna häftigt.

Junos fågel och fasanen
kryddas för patricisk hunger,
vinets purpurström ur fatet
mot kristallens möte sjunger.

Vignens bruna folk vid porten
sträcker halsarne att fånga
flyktig glimt av silverkäril
spridande ambrosisk ånga.

Men dit upp till salens fresker
ingen simpel blick kan tränga,
ingen andedräkt från pöbeln
får i gudars luft sig mänga.

Ett olympiskt utsökt samkväm
har Lorenzo låtit kalla
för att mätta fina sinnen,
ej ett enda blott, men alla.

Hur den store penningfursten
ingen att behaga glömmer!
Huru lent den fasta handen
sig i sammetshandsken gömmer!

Så förtrollande förbindlig
och så enkel mitt i prakten!
Icke rår han för att folket
trugat honom fram till makten.

Blid och vänsäll, han ju icke
något högre velat önska
än att dyrka sina sångmör
i sin trädgårds lagergrönska.

Under Mediceisk hägnad
yppigt trivs Firenzes lilja.
Knarrig Cato, butter Brutus
sticke sig när helst de vilja!

Det Italiska Athene
tröttnat har på frihetsskriken.
Skönhets nyuppståndna världsmakt
efterträder politiken.

Tänkarn själv, som i skolastiskt
grubbel länge sökt det sanna,
mot Apollogudens marmor
svalkar nu sin heta panna.

Söka göra världen bättre
lika lönlöst är som löjligt.
Skönhet göre människorna
lyckligare då - om möjligt.

Livets stora konst, förgäten
sedan Hellas sjönk i gruset,
hur förfinad och fullkomnad
här den manats fram i ljuset!

För i afton alla bannlyst
statsintriger och finanser,
småle, då en skald citerar
mer än klassiskt nakna stanzer.

Och den fulla bägarn lyfter
hedergästen, kardinalen:
»Afrodites skål vid Arno!»
är hans lösen vid pokalen.

Skålen tömmes, och på bröstets
krucifix ett stänk man spårar
av den druvosaft, som säljes
under namnet Kristi tårar.

Nu från öppna fönster dragas
frasande brokadgardiner,
Ute på terrassen klinga
oboë och violiner.

Sköna kvinnoröster ljuda
i den vällustvarma natten;
medan melodien bortdör,
sjunger än fontanans vatten.

Och de lyckliga och rika
över dalen blickar sända;
denna fagra nejd i skymning,
Denna stad, vars ljus sig tända --

Allt är deras. De behärska
livet där uti det djupa.
Blott för dem drar gyllne honung
denna mörka arbetskupa.

Men vad nu? De missnöjt blicka,
och nu tystna skämtets lekar:
Mot ett litet ljus i fjärran
plötsligt tankfull värden pekar.

Säkert i San Marcos kloster,
det där dumma ljuset blänker,
ensam i den stilla cellen
sitter nu en man och tänker.

Skönhet och olympisk glädje
kan den narren icke tåla,
orostiftarn, folkförledarn,
svärmaren -- Savonarola.



II. Brännoffret 

Mitt i sorglös levnadsnjutning,
självbehagligt veka seder,
himlens starka viggar ljungat,
slående var avgud neder.

Med en nordanstorm från alpen
galler stigit ned i pansar,
Kall som gletscher-isens piggar
glänste deras skog av lansar.

Och Hesperiens blommor fallit,
skoningslöst av frosten bitna,
liksom varma rosenkinder
plötsligt vissna, plötsligt vitna.

Död och borta är Lorenzo,
medicéers välde ramlat,
På Firenzes öde gator
pestens svarta likvagn skramlat.

I den skumma katedralen
går ett samfällt miserere
ångestfullt mot höga valven
från ett folk på knä där nere.

Munken där på predikstolen
talar flammor, talar gissel.
Händer vridas i förfäran
under gråt och tandagnissel.

Självbedrägeriets mantel
sliter han från nakna själar,
och på lustans lekverk trampa
hans sandalbeklädda hälar.

Under festmusikens jubel
hör han träldomsbojor klirra,
ser han tomma ögonhålor
genom skönhets-masken stirra.

Ingen prelatensisk avlat
mäktar öppna nådabrunnen,
blott av ett förkrossat hjärta
varder väg till sanning funnen.

Denne munk är ej en vanlig
eldare med svavellågor,
ilskans medel för att tysta
mänsklighetens djupa frågor,

ej en vanlig son av kyrkan,
som med makten i förening
skrämmer massorna till lydnad
genom dogmer utan mening --

vredens tolk, Savonarola,
då han syndens bölder blottar,
de förfärligaste slagen
mot ett fridlyst huvud måttar.

Borgia, påvestolens skamfläck,
öppet Antikrist han kallar,
och hans starka anatema
genom valv och hjärtan skallar.

Och han drar från maktens tinnar
småtyrannerna tillika,
och med skorpioner agar
han de mätta och de rika.

Frihet är den helga gåva,
som sitt folk han hänryckt räcker,
och det halvförgätna ordet
tusen, tusen genljud väcker.

Ve han ropar över flärdens
fagra, giftbestrukna vapen,
varmed sluga Medicéer
folket böjt för fångenskapen.

En skall råda i Firenze,
han som burit korsets smärta,
som de arma och betryckta
bjudit till sitt stora hjärta.

»Kristus ensam är vår konung»
ropet genom staden ljudar
tusenstämmigt höjt av hopar,
vita i botgörarskrudar.

Ovän söker upp sin ovän
att förlåtelse begära,
den som riktat sig med orätt
går att vinsten återbära.

Från sin fulla barm hetären
rycker bort de gyllne smycken,
och profana målerier
river konstnärn själv i stycken.

Ett allena är nödvändigt:
renat hjärta, renat sinne,
Men i eld tillintetgöras
skall vart världslighetens minne.

Och ett bål på torget reses
utav allt, som sinnet smekte:
Lutor, som till herdestunder
med sin ljuva lockton lekte,

tavlor, pergament och böcker
med antikens nakenheter
och Boccaccios lystna sagor
och det gamla Roms poeter,

nymfer i bacchantisk yra
dansande kring grekisk urna,
sköna bronser, nyss av jordens
sköte fruktlöst återburna.

Nu är bränneoffret färdigt --
rök och lågor hölja platsen,
och det röda återskenet
glöder på de grå palatsen.

Skaran ropar framför bålet:
brinne ock vår synd därinne!
Miserere, miserere --
giv oss, Herre, renat sinne!



III. Provet 

Ingenting skall nu Firenze
från sin konung Kristus skilja,
och Savonarola heter
Han, som gör sin konungs vilja.

Från sin cell han leder folket
utan maktens attributer,
och i dessa lätta sinnen
blind och svärmisk tro han gjuter.

Då för stadens unga frihet
hätska grannar lägga snaror,
och fördrivna herresläkter
värva plundringslystna skaror,

med den törnekröntes avbild
högt i magra handen buren,
svär han att med änglahärar
hålla fienden från muren.

Och det sker, det underbara:
bort från stadens närhet drager
medicéers lejda härsmakt,
som en sällsam skräck betager.

Siarn ropar: »se, hur himlen
vill sin tjänare benåda!
Så på lejon, basilisker
trygg min blotta fot skall tråda.»

Inspirerad, segerdrucken
lik en jordisk triumfator,
med det lyfta krucifixet
drar han kring Firenzes gator.

Han är den, som Herren rustat
att sin vilja kunnig göra,
att med våld, om så behöves,
trotsiga till rätta föra.

Och med bävan ser Firenze
svärd, som ej är andans, blänka --
stolta huvuden, som stämplat,
hastigt bleknande sig sänka.

Men vad folket icke skådar,
det är cellens tysta strider,
då den starke härskaranden
inför Gud i bön sig vrider:

»Himmelens och jordens Herre,
du som ensam kraften sänder,
du som detta folket givit
likt ett vax i mina händer,

»lär mig leda dessa tusen
att ditt rike må befästas,
stöd mig, Herre, när jag svindlar
och av jordiskt högmod frestas!

»Var det blott din röst jag lydde,
när jag straffat; när jag hämnat?
Var det ej för eget välde,
som jag också vägen jämnat?

»Skänk mig med ett tecken visshet
att du ännu är mig nära,
att jag söker dig allena,
icke egen makt och ära!»

Då profetens torra läppar
tigga om en himmelsk droppe,
håller gränslös, mystisk tillit
modet hos hans trogna oppe.

Fastän mängden börjar knota
över brist och hårda tider,
blint de sluta sig till mannen,
för vars sak själv himlen strider.

Nya underverk dem lovar
feberglansen i hans öga --
alla fiender och faror
falle på hans ord till föga!

Ja, här tarvas det mirakler:
obeständig, menigheten
lyssnar snart till påvens bullor
mot den hädiske profeten.

»Frihet är ett dyrbart nöje»,
arbetslösa mängden klagar,
»bättre hade vi det fordom
i Lorenzos rika dagar.

»Varför så med syndaångest
livets korta glädje mörda?
Kyrkan, mot ett ringa offer,
lyfter av oss all vår börda.

»Ingen fröjd och inga fester
denne mörke munk oss unnar.
Kanske han till slut är sådan
som oss påvens brev förkunnar.»

Lika ortodoxt som smutsigt
franciskaner-brödraskapet
tänds av heligt nit att rycka
fåren ut ur ulvagapet.

Mot dominikaners hala,
trolöst svart-och-vita orden,
mot San Marcos kättar-prior
stormar all den bruna horden:

»Visa om du är av Gudi!
Du, som änglar oskadd bära
över lejon, basilisker --
vi ett prov av dig begära.

»Som en liten avgrundsförsmak
heta bränder här vi rada;
stig därpå med bara fötter
utan att det gör dig skada!»

Både tvivlare och trogne
låna lika ivrigt örat,
och som stormen växer ropet:
»Han skall göra’t, han skall göra’t!»

Se, där kommer han -- hans egna
genom massan vägen rödja,
och hans höjda arm med korset
deras händer understödja.

Nästan sviktande han skrider,
kinden hektiskt övergjuten,
kring den törnekröntes avbild
handen som i kramp är knuten.

Allt i ordning är för provet.
Lågor knastra, gnistor spraka,
medan bruna tiggarkåpor
bränderna med tänger maka.

Han skall göra’t! För hans skara
redan segerpalmen hägrar,
Men då höjes ett omätligt
skri av hatfull fröjd: »han vägrar!»

Spända nerver giva efter,
siarn bruten sjunker samman,
och hans suck förnimmer folket
här med fasa, där med gamman:

»Vänner, fören mig tillbaka,
så att cellen fort mig höljer.
Ve, min ande är förmörkad,
Gud för mig sitt anlet döljer.»

Ur hans händer krucifixet
glider klingande i gatan,
Och den grymma svärmen jublar:
»Gud har dömt dig, son av satan!»

Övergiven, övervunnen!
Undan hopar hämndbetagne,
i San Marcos fasta kloster
räddas blott med nöd den slagne.

Porten darrar under stötar,
vilda, hesa röster vråla:
»Bålet åt den folkförledarn,
kättaren -- Savonarola!»




IV. Martyren

Alltså har då domen fallit,
folket störtat sin idol,
och på Signoria-platsen
står Savonarolas bål.

Mitt emot Orcagnas loggia,
just där flärdens bål brann ned,
där han ryggade för provet,
reser sig ett berg av ved.

Dessa lågor, som han skydde,
snart uti sin heta famn
skola lösa upp till aska
honom själv, hans verk och namn.

Av tortyren sönderbråkad,
en förkastad, krossad rö,
han bekänt vadhelst de velat
för att äntligen få dö.

Han bekänt, en stackars sargad,
skymfad, hånad delinkvent,
att ej någon himmelsk flamma
orden på hans tunga tänt;

att förledd av djävulskt högmod
han i kättersk hedendom
hädat Borgia, helge fadren,
Guds ståthållare i Rom;

att av brottslig ärelystnad
statens sälla lugn han stört;
mot en faderlig regering
olärt folk till trots förfört.

I en livdömds tagelskjorta,
färdig för sitt sista kval,
förs han in att höra domen
i det höga rådets sal.

Av hans forna stora skara
fängsliga där följa två
för att straffas med bedragarn,
som de fåvitskt trodde på.

Meningslösa för hans öra
susa domens grymma ljud
under ångesten av hjärtats
sista Jakobskamp med Gud:

Ȁr det sanning vad de sade,
sanning vad jag själv bekänt,
att den eld, en gång jag hade,
ingen himmelsk flamma tänt?

»Säg mig, var det synd att yrka
att en pöl av last och brott
ej regera bör din kyrka,
men ett heligt huvud blott?

»Var det egen makt och ära,
som var målet för min strid,
då jag för mitt folk, det kära,
skapa sökt en bättre tid?

»Har jag kanske utan vetskap
stått ditt helga råd emot,
Herre, som ett utdömt redskap
bryts jag sönder för din fot.

»Om jag självisk åtrå närde,
lågan nu min kropp förtär,
liksom fordom hon förtärde
lustans usla lekverk här.

»Men ännu i dödens smärta
ropar någonting på nytt
innerst, innerst i mitt hjärta
att det var din röst jag lytt.

»Nej, för jordisk makt och ära
denna maning aldrig ljöd.
Visa att du är mig nära,
Herre, i min sista nöd!»

Domen är till ända läsen,
och de trenne ledas ut
på palatsets öppna trappa
mellan bardisan och spjut.

Efter fängslets långa veckor
så den dömde återser
detta älskade Firenze,
som i dag sitt liv han ger.

Skall i detta hav av huvun,
böljande på torg och tak,
ej en tårfull blick förklara
att rättfärdig var hans sak?

Skall en stämma ej bekänna
att martyren menat väl
med det folk, som åter sjunker,
herrars och prelaters träl?

Nej, ur dessa ögon stirrar
kall och grym nyfikenhet.
Herrens tecken kommer icke,
självinbillade profet!

Men då fatta om hans händer
bålets andra offer två,
och han hör med salig glädje
deras läppar vittna så:

»Fast du har dig själv förnekat,
tro vi lika fullt på dig,
tro vi att du tjänt den konung,
som nu kallar dig till sig.

»Om du felat än och fallit,
var av himmelsk eld du närd,
du, som trott det största kunde
speglas helt av stoftets värld.

»Omgestalta jordens söner
efter andens högsta bud,
ej den endes kraft förmår det,
innan stunden väljs av Gud!

»Men din aska strödd i vinden
varda skall ett fruktsamt frö.
Tanken lever, stunden kommer --
böj ditt huvud, du kan dö.

»Bålet är det sanna provet,
som dig segerpalmen bär.
Ur dess bränder stiger anden
fri och oskadd, ren och skär.

»Ja, vi tro, Savonarola!
Då omkring oss flamman gnyr,
ser du himlen öppnad stråla,
Guds och frihetens martyr!»

Carl Snoilsky: