Du, som av tvivel kvald slår upp den heliga boken,
sökande där vad du ej fann hos de vise du hört,
tag, som sig bör, bokstaven i akt. Vad vore väl ordet
utan den? — Vad den var, medan den skrevs, är den än:
medel för anden. Dött för otron, lever i Skriften
ordet för tron, som en klart springande källa till liv.
Läs profetian ej blott som ett löfte, ät Israel givet;
märk i ditt eget bröst längtan, som ropar däri.
Så den i främmande land försmäktande fångens förhoppning
bidar den dag, då han hem kallas av seger och fred.
Känn evangelium sen, ej blott som i tiden det budskap,
att Guds rike är när, känn det hos dig i den frid,
den Guds frid i det syndbelastade människohjärtat,
som all världenes makt, ära och visdom ej ge.
Känner du synden som synd, självrådande fall frän det rätta,
andelig död, som din själ skiljer från Gud, — med ett ord,
som den beskrivs av de män, dem Herren att lära oss sände,
vilka han själv gav in nådens och sanningens ord:
O! då kan du ock tro vad de skrivit om Gud, som i Kristus
kom att försona med sig världen och plåna dess skuld.
Si! när mänskan, av skaparen ställd att råda på jorden
såsom hans bild, i hans stad, spillde sin saliga lott,
steg i mänskogestalt från himlen den evige Sonen,
för att åter till Gud lyfta oss, såsom hans barn.
Men huru kunde det ske, om ej det ondas i ormen
speglade makt, i vars våld fångne vi vänta vår dom,
krossades genom den seger han vann över synden och döden,
då han av kärlek till oss dog, att vi skulle få nåd?
Redan i skapelsen tänkt och strax för de fallna förkunnat,
blev det i bilder och ord klarare tid efter tid.
Solens återsken från månen måste förblekna,
när hon själv går upp, dagande himmel och jord.
Så är det gamla förbund upplöst i det nya; men boken,
där de beseglas av en Ande, ett syfte, är hel.
Moses stol är ej mer, förstört är Jerusalems tempel,
offren ha upphört. Dock bjuder på Sinai än
Herren, densamme, vars röst vi även i samvetet höra.
Abrahams Gud är ock vår, Kristus var förr Jehova,
oföränderlig själv vid förändringen, vilken är endast
en fullbordan av vad ment från begynnelsen var.
Bryt ej itu det heliga svärdet: vad hjälper dig udden,
skulle du än med Johannes ha sett, hur ängeln med boken
flög över jorden och bjöd alla dess släkter och folk
del av det eviga liv den ger åt troende hjärtan:
må du dock, innan du tror, pröva dess anda och halt.
Men då ditt innersta, rört därav, det hela har erkänt,
låt icke ditt förvett mästra den Eviges råd:
vörda däri det hemlighetsfulla, du trotsige lärling
av en vishet så djup, att hon sig själv ej förstår.
Likasom skapelsen, så har uppenbarelsen ställen
mörka för oss, som här vandra i skymning ännu.
Ja, det så höga, så stora däri, att Gud, för att världen
frälsa, ej skonat sin Son, att han i Sonen sig själv
offrat för oss, är ett under av Guds oändliga kärlek.
Blott med ditt hjärtas tro kan du det fatta. Begär
ej att begripa det mer än det, hur världen av intet
skapades, eller vad Gud tänkte och gjorde förut.
Såge vi allt så klart som det blir i det eviga livet,
vad behövdes då mer tron och vad vore hon värd?
Se hur ett barn inför sin faders ansikte stannar
rört att höra hans ömt varnande hjärtliga tal.
Tänk dig så i Guds närvarelse; ja, han är när dig,
står vid din skuldra och ser, huru du läser hans ord.
Bed om den gåva, han lovat så visst som fader och moder
icke för bröd en sten ge ät sitt bedjande barn:
Andens gåva, som gör, att du träffar det sanna i ordet
och tillägnar dig själv vad du behöver som bäst;
bed, att du må din själs enfaldiga öga bevara,
ack! så blir det hos den, som ej nöjd att se vad på jorden
är av solen belyst, spänner pä henne sin blick.
Sårat därav, hans öga sitt lock tillsluter för dagen,
inom dess nattliga krets villat av spelande sken.
Blint är hos tänkarn sä väl som hos svärmarn det andliga högmod,
som sitt eget ljus sätter i stället för Guds.
Stilla med ödmjuk tro för dig själv och de dina i hyddan
läs din bibel och tyst göm i ditt hjärta dess kraft.
Träd ej som lärare upp, då du därtill icke är kallad;
nöj dig att, såsom du nämns, vara en läsare blott.
Icke att bränder däri antändas skulle och blindvis
över stad och land kastas av hat eller nit,
elden från himmelen föll på det Herranom helgade altar,
utan på offren, som där brändes till tack och till bot.
O, att så i vårt hjärta ett Gud behageligt offer
tändes av ordet, som gavs icke till grubbel och kiv,
gavs till ett ledande ljus, en helgande tröst vid vår vandring
här genom prövningens dal upp till förklaringens berg!
F M Franzén:
sökande där vad du ej fann hos de vise du hört,
tag, som sig bör, bokstaven i akt. Vad vore väl ordet
utan den? — Vad den var, medan den skrevs, är den än:
medel för anden. Dött för otron, lever i Skriften
ordet för tron, som en klart springande källa till liv.
Läs profetian ej blott som ett löfte, ät Israel givet;
märk i ditt eget bröst längtan, som ropar däri.
Så den i främmande land försmäktande fångens förhoppning
bidar den dag, då han hem kallas av seger och fred.
Känn evangelium sen, ej blott som i tiden det budskap,
att Guds rike är när, känn det hos dig i den frid,
den Guds frid i det syndbelastade människohjärtat,
som all världenes makt, ära och visdom ej ge.
Känner du synden som synd, självrådande fall frän det rätta,
andelig död, som din själ skiljer från Gud, — med ett ord,
som den beskrivs av de män, dem Herren att lära oss sände,
vilka han själv gav in nådens och sanningens ord:
O! då kan du ock tro vad de skrivit om Gud, som i Kristus
kom att försona med sig världen och plåna dess skuld.
Si! när mänskan, av skaparen ställd att råda på jorden
såsom hans bild, i hans stad, spillde sin saliga lott,
steg i mänskogestalt från himlen den evige Sonen,
för att åter till Gud lyfta oss, såsom hans barn.
Men huru kunde det ske, om ej det ondas i ormen
speglade makt, i vars våld fångne vi vänta vår dom,
krossades genom den seger han vann över synden och döden,
då han av kärlek till oss dog, att vi skulle få nåd?
Redan i skapelsen tänkt och strax för de fallna förkunnat,
blev det i bilder och ord klarare tid efter tid.
Solens återsken från månen måste förblekna,
när hon själv går upp, dagande himmel och jord.
Så är det gamla förbund upplöst i det nya; men boken,
där de beseglas av en Ande, ett syfte, är hel.
Moses stol är ej mer, förstört är Jerusalems tempel,
offren ha upphört. Dock bjuder på Sinai än
Herren, densamme, vars röst vi även i samvetet höra.
Abrahams Gud är ock vår, Kristus var förr Jehova,
oföränderlig själv vid förändringen, vilken är endast
en fullbordan av vad ment från begynnelsen var.
Bryt ej itu det heliga svärdet: vad hjälper dig udden,
skulle du än med Johannes ha sett, hur ängeln med boken
flög över jorden och bjöd alla dess släkter och folk
del av det eviga liv den ger åt troende hjärtan:
må du dock, innan du tror, pröva dess anda och halt.
Men då ditt innersta, rört därav, det hela har erkänt,
låt icke ditt förvett mästra den Eviges råd:
vörda däri det hemlighetsfulla, du trotsige lärling
av en vishet så djup, att hon sig själv ej förstår.
Likasom skapelsen, så har uppenbarelsen ställen
mörka för oss, som här vandra i skymning ännu.
Ja, det så höga, så stora däri, att Gud, för att världen
frälsa, ej skonat sin Son, att han i Sonen sig själv
offrat för oss, är ett under av Guds oändliga kärlek.
Blott med ditt hjärtas tro kan du det fatta. Begär
ej att begripa det mer än det, hur världen av intet
skapades, eller vad Gud tänkte och gjorde förut.
Såge vi allt så klart som det blir i det eviga livet,
vad behövdes då mer tron och vad vore hon värd?
Se hur ett barn inför sin faders ansikte stannar
rört att höra hans ömt varnande hjärtliga tal.
Tänk dig så i Guds närvarelse; ja, han är när dig,
står vid din skuldra och ser, huru du läser hans ord.
Bed om den gåva, han lovat så visst som fader och moder
icke för bröd en sten ge ät sitt bedjande barn:
Andens gåva, som gör, att du träffar det sanna i ordet
och tillägnar dig själv vad du behöver som bäst;
bed, att du må din själs enfaldiga öga bevara,
ack! så blir det hos den, som ej nöjd att se vad på jorden
är av solen belyst, spänner pä henne sin blick.
Sårat därav, hans öga sitt lock tillsluter för dagen,
inom dess nattliga krets villat av spelande sken.
Blint är hos tänkarn sä väl som hos svärmarn det andliga högmod,
som sitt eget ljus sätter i stället för Guds.
Stilla med ödmjuk tro för dig själv och de dina i hyddan
läs din bibel och tyst göm i ditt hjärta dess kraft.
Träd ej som lärare upp, då du därtill icke är kallad;
nöj dig att, såsom du nämns, vara en läsare blott.
Icke att bränder däri antändas skulle och blindvis
över stad och land kastas av hat eller nit,
elden från himmelen föll på det Herranom helgade altar,
utan på offren, som där brändes till tack och till bot.
O, att så i vårt hjärta ett Gud behageligt offer
tändes av ordet, som gavs icke till grubbel och kiv,
gavs till ett ledande ljus, en helgande tröst vid vår vandring
här genom prövningens dal upp till förklaringens berg!
F M Franzén:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar