i stallet vid skrapan på sätet!
Tag bläsen, som stegrar i spiltan och slår,
tag racken och skinnfälln och nätet! -
I valvet brådskar en ropande flock
förlupna dårar kring släden.
Den ene för tömmen med fladdrande rock
och några trängas på meden.
De andra rida den fodersäck,
som gungar på botten och rister,
och strumporna strama med stoppar och veck
om smala vador och vrister.
Den åldriga släden är målad grön
med fålar och fält och rosetter.
Ohej! Sträck ut! Hur natten är skön
med snöljus och stjärnklara slätter!
Med holkade kinder, med skägget som blår
likt spöken de äro att skåda,
och alla de pudrat sitt stubbade hår
i bläsens hackelselåda.
De samlat en tapp ur krubban i hast
och stuckit prydligt i västen,
och piskan är endast en brinnande kvast,
som lyser den haltande hästen.
De tuta i handen en sträv melodi.
De trumma på byttor och hinkar.
En luden spindel springer förbi
med människohuvud och vinkar.
Men överst på berget väntar ett hus.
Där åka de in med släden
i själva salen bland råttor och krus
på golvets knarrande bräden.
Förfärande, plumpa giganter av sten
i pelarna naglarna hugga
och husfrun sitter på bänken allen,
så blodlöst smal som en skugga,
så gul som en bild på en gammal skål,
som en urblekt falnande mattas,
och blickarna äro två röda hål,
ty båda ögonen fattas.
Fiolerna skrika och dans blir spelt.
Hon bjuder gästerna tummen.
I sirlig kadrilj de buga stelt
och fjärilar fladdra i rummen.
De sitta väl tjugu på varje ärm
och många med vingarna brutna.
De äro alla en brokig svärm
av minnen ur det förflutna.
De sprutas som gnistor ur minsta vrå
och glindra i valven av slottet.
Vart flyger, vad söker den stackars blå?
Det röda är äktenskapsbrottet.
Men husfrun niger med blicken fälld.
Till fönstret hon gästerna leder.
Där se de skumt som vid facklors eld
all jordens gator och städer.
Då knycklar den blekaste dåren sin hatt.
På fönsterposten han springer
och pekar böjd med sitt gällaste skratt
mot jorden med magert finger.
- Du sekel, som öser sanning och rätt
ur ordens bubblande källa,
i natt hör dåren, som mist sitt vett,
hur tomma krukorna skrälla!
Vad outgrundligt i djup blev byggt,
trots alla dina docenter,
det dömer du vid din middag tryggt
och hamrar på som tangenter.
Befrackade pöbel, skåla och drick
och driv din träta med ånga!
I natt ser dåren ett ögonblick
den sanning, som ingen kan fånga. - -
Han höjer armen på knakande led,
som ville han vingar lyfta
men stapplar bländad ur fönstret ned
och alla dårarna snyfta.
De fly, de springa, de tumla fram
i natten, som mörknande tiger,
och drivans våta rämnande kam
om rivna strumporna stiger.
Den vilda jakten larmar förskräckt,
bland grenar, som snöiga hänga,
och hinner i morgonens första väkt
en sovande dårhuslänga.
När dagens ljusning flammande glad
på svarta rutorna faller,
där sitta som fordom dårar i rad
och stirra på cellernas galler.
V v Heidenstam:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar