Så är man trött en morgon vid det spända jagdriveri,
som finns hos en själv, och hos andra.
Man skulle burit öppen skjorta, varit fri
och som Franciscus haft råd att vandra.
Då går det förbi nån, i sin enkla och rena,
sin muntra tro, som är prövad och allvarsam.
Han skulle komma och se: vad skulle han mena?
- Kanske dölja sin blomma i handen och fylla dig med skam.
Du borde för länge sedan ha hunnit bli en böjlig kvist,
mjuk för vinden. Vattnet söker det låga,
säger den vise, och godheten dalen. Helt visst
föraktar Franciscus den torkandes plåga.
Men kanske skulle han stanna och öppna sin hand:
kom och följ med, jag finner ändå något i din blick.
Kom du, för egentligen hör du till mitt land
även i ditt nuvarande skick.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar