En som tycker om båtar

 

Jag känner en som drömmer stort om båtar 

och sällan sedda hav.

Han går på land och begär i tysthet eget båtkommando 

och runt kring sig en horisont, 

där blå med havet himmeln synes sammangå . —

Ja, vit kajuta önskar sig min broder 

och egen dieselmotor, eget roder 

samt gäll siren som blåser sjömanslåtar. 

Så går han där, på frihamnspromenaden, 

emellan plåtupplag och sviskonlådor 

och lyssnar till sitt inres djuphavsåder. 

Och höga kranar ovanför oss gnyr; 

det hör han som en reseuvertyr 

och tystnar då förströdd; från egen brygga 

ser han hur klara rymder överskygga 

hans hav. Och Vita Stjärnan driver traden. 

Den båten går mot glömda, vita vatten, 

långt bortom dagdrömd, solig ösemester, 

går dit där öster påstås möta väster; 

där finns det också en meridian, 

där blicken klarnar mer än man är van 

och jord och rymd kan riktigt tydligt skådas 

förenade. Där bildar dessa bådas 

hopgjutna kanter gräns mot tomma natten. 

Så står han under kranars glupska grepp, 

ser deras halsar, stålgiraffers, böjda 

i ödmjukhet inför de där förtöjda 

fartygen. Bort från svarta ryssars hesa, 

ångdrivna rassel går hans egen resa, 

som linjen Vita Stjärnan destinerar. 

Frånvarande och fjärrögd dirigerar 

han sina tysta färders vita skepp.

Thorsten Jonsson: