Den vägen är smal

Den vägen är smal, som två har att gå,

omänskligt smal, kan det tyckas ibland,

och är väl en människors väg ändå.

Ur det begravnas urtidsslam

reser sig vidunder, väckta av värmen,

och spärrar vägen där du vill fram.

Ingen flykt kan göra dig fri.

De möter på nytt vid nya vägar.

Du har inget val. Du måste förbi.

- - -

Den vägen är brant, som två har att gå,

förnedringsväg, kan det tyckas ibland,

och är väl en segerns väg ändå.

Ensam stig går runt i en ring,

samma hägring i samma sand,

samma törst efter fjärran ting.

För två som strävar en vinning jag vet,

fastare tyngre än enslingens drömmar:

den svåra växten till verklighet,

ja, ända in i den innersta märg,

där människan växer ur splittrade tågor

och blir sig själv en rot och ett berg.

- - -

Den vägen är lång, som två har att gå,

vilseväg, kan det tyckas ibland,

och har sina märken och mål ändå.

Har sina änglar i ljungeldsdräkt.
De rör vid stoftet med brinnande hand,

och tunga kedjor blir dimma och fläkt.

De rör vid jorden med brinnande fot

och skapar den ny i morgonglöden

och full av hälsa och tröst och bot

och full av makt över mötande öden

och innerligt ljus, som två tar mot.

K Boye: