Dimmans molniga tågor
slå sin fuktighet mot min kind,
kyla mitt hjärta och göra mig blind.
Inga levande vågor,
ingen levande vind!
Klockbojen ringer.
Årorna tar jag, ror och ror -
längtan att före natten
möta den höga klarhet som bor
lik en stor, en strålande stor
syn över vida vatten,
ger mig kraft när jag ror.
Klockbojen ringer, ringer.
Var är vägen? Jag stirrar mig blind -
dimma, och endast dimma,
trycker sig tätare mot min kind.
Var är vägen för den, som är blind,
var en ljusnande strimma,
var en levande vind?
Klockbojen ringer.
M Lybeck:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar