som vet, varför sorgen klagar,
förutan den man, som själv henne bär:
hon tvingar honom nätter och dagar.
Jag är som en fågel i kolsvart kväll,
som sitter ensam på grenen,
så högt under sky, så långt ifrån by,
när snö faller redan på renen.
Jag hörde hur kornet av lian skars,
då brusade löven och sunden;
nu kommer med slagan mitt hjärtas höst,
och nu må jag tiga, som lunden.
En stjärna jag kände, hon var mig huld;
ej slockna hon kan i mitt sinne.
Ty fåfängt är vänta på minnetröst,
men nog är kärleken minne.
P D A Atterbom:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar