du har gjort mig till din slav:
Dina ögons diamanter
ha min frihet tacklat av.
Ack! hur är mitt fängsel präktigt,
ty min Iris är min vakt:
ack! hur är det väldet mäktigt,
som är i en skönhets makt.
Låt mig dina bojor bära:
unna mig din fånge bli.
Aldrig skall jag mig besvära,
aldrig vill jag bliva fri.
Ditt behag skall bli min vilja,
och din vilja är min lag:
intet skall mig kunna skilja
från att lyda ditt behag.
Svar:
Starka kön, som Er berömma
utav styrka, mod och vett,
kunnen I det väldet glömma
som Er Moses en gång gett?
Kan en präktig skönhets stråla
så förtjusa edert mod,
vill jag väl din´ tjänster tåla,
och din kärlek kalla god.
Se! här har du hand och hjärta:
akta nu den gåvan grant.
Låt ej vanans välde svärta
vår förenings ljuva pant.
Kom ihåg, när du mig vunnit,
vad du lovat mig förut,
och betänk, att vi ha bunnit
en olöslig vänskaps knut.
Fästman:
Hör! min flicka, sen ditt sinne
mig en stadig trohet svor,
bör du hava i ditt minne,
att en fästmös plikt är stor:
ingenting bör hon besluta,
förrn hon fått sin fästmans ja,
och jag bör min rätt åtnjuta,
någon lydnad av dig ha.
Svar:
Ack! hur kan du det begära?
Ty jag är i vanan än,
att ta mot beröm och ära,
böner, löften av min vän.
Vänner kunna icke lyda:
deras kärlek är den lag,
som kan bägges plikt uttyda
till varandras välbehag.
Man:
Nej! Min hustru, var så nådig,
och betänk, att jag är Man:
hon är allt för överdådig,
det står ej en kvinna an.
Mitt är väldet av naturen,
jag är huvud, jag är karl.
Papegoja, sitt i buren,
du är nu i mitt förvar.
Svar:
Se! så går det, när man givit
sig en gång i manna-våld:
den som förr har dyrkad blivit
är då under träldom såld.
Tänk! hur snart det kan sig byta:
den nyss, såsom fången, bad,
kan nu lik ett lejon ryta,
sen han nått sin önskans grad.
Flickor, rädens denna fara!
Tro mig, när en ungkarl ber,
att han skall Er träl få vara,
nämner sig, men menar Er.
Liten tid en fånge heta,
för att evigt Herre bli,
är en konst, som kunnat reta
tusen in i slaveri.
Tr. 1745
H C Nordenflycht:
Dina ögons diamanter
ha min frihet tacklat av.
Ack! hur är mitt fängsel präktigt,
ty min Iris är min vakt:
ack! hur är det väldet mäktigt,
som är i en skönhets makt.
Låt mig dina bojor bära:
unna mig din fånge bli.
Aldrig skall jag mig besvära,
aldrig vill jag bliva fri.
Ditt behag skall bli min vilja,
och din vilja är min lag:
intet skall mig kunna skilja
från att lyda ditt behag.
Svar:
Starka kön, som Er berömma
utav styrka, mod och vett,
kunnen I det väldet glömma
som Er Moses en gång gett?
Kan en präktig skönhets stråla
så förtjusa edert mod,
vill jag väl din´ tjänster tåla,
och din kärlek kalla god.
Se! här har du hand och hjärta:
akta nu den gåvan grant.
Låt ej vanans välde svärta
vår förenings ljuva pant.
Kom ihåg, när du mig vunnit,
vad du lovat mig förut,
och betänk, att vi ha bunnit
en olöslig vänskaps knut.
Fästman:
Hör! min flicka, sen ditt sinne
mig en stadig trohet svor,
bör du hava i ditt minne,
att en fästmös plikt är stor:
ingenting bör hon besluta,
förrn hon fått sin fästmans ja,
och jag bör min rätt åtnjuta,
någon lydnad av dig ha.
Svar:
Ack! hur kan du det begära?
Ty jag är i vanan än,
att ta mot beröm och ära,
böner, löften av min vän.
Vänner kunna icke lyda:
deras kärlek är den lag,
som kan bägges plikt uttyda
till varandras välbehag.
Man:
Nej! Min hustru, var så nådig,
och betänk, att jag är Man:
hon är allt för överdådig,
det står ej en kvinna an.
Mitt är väldet av naturen,
jag är huvud, jag är karl.
Papegoja, sitt i buren,
du är nu i mitt förvar.
Svar:
Se! så går det, när man givit
sig en gång i manna-våld:
den som förr har dyrkad blivit
är då under träldom såld.
Tänk! hur snart det kan sig byta:
den nyss, såsom fången, bad,
kan nu lik ett lejon ryta,
sen han nått sin önskans grad.
Flickor, rädens denna fara!
Tro mig, när en ungkarl ber,
att han skall Er träl få vara,
nämner sig, men menar Er.
Liten tid en fånge heta,
för att evigt Herre bli,
är en konst, som kunnat reta
tusen in i slaveri.
Tr. 1745
H C Nordenflycht:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar