Festen

- Vad du är blek, Henri, som kalk så blek!

Din blick är släckt och ögonlocken slappa.

Har du så snart fått leda vid din lek,

gick det så lätt att festens stämning tappa?

Du är ej härdad än mot vinets svek.

Se på vår vän Bouffon. Han kan sin sak.

Han tömmer din bourgogne och länsar taffeln

och njuter av din fest med utsökt smak:

Manon på knät och en bit sill på gaffeln

- än kan han älska, stackars gamla vrak.

Men du, Henri - jag kallar dig vid namn -

du hör ej - häller vinet över brickan -

du sitter dyster som en spökblek hamn

och bryr dig satan om den galna flickan,

som sprattlar het och naken i din famn.

- Man roar sig, Henri, på ditt château.

- Henri, du ger ju grandiosa fester...

Men du är dålig värld. Låt flaskan gå,

drick, skråla, sjung som dina fulla gäster.

- Och i kaminen skall du tända på.

På persisk matta, vid kaminens glöd,

Céline vill sträcka sig och steka skinnet,

den vita barmen flammar mättat röd.

Manon är blyg, hon vill behålla linnet

och vill alltjämt ha père Bouffon till stöd.

Och natten skrider... enligt husets skick...

Det blåser ute. Fönsterglaset klirrar.

Jag står och tänker på den tid som gick.

Se dit, Henri: ur snirkelramen stirrar

din stamroué, min vän, med brusten blick.

_ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _

_ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _

Gardinen upp. Min Gud, Henri. - Fy fan!

Man blir ej vackrare i denna dager.

Bouffon är lik en gammal svullen Pan

- och vad Céline är ogudaktigt mager!

Jag svalkar mig en stund på din altan.

Allén i morgonskymning. Vissna blad.

Och detta gröngrå dagsljus, som jag hatar.

- Ditt arbetsfolk, Henri. En ledsam rad,

med sina verktyg. Stackars dumma satar.

Man bör ej se ditåt, man blir ej glad.

Mitt huvud väsnas som en rostig kvarn.

- Så maka dig, Céline, man kan ju halka

på dina vackra, smala ben, mitt skarn...

- Kom med, Henri, du kan behöva svalka!

Han sover ju. - Han sover, stackars barn.

H Söderberg: