och vänner, som lyssnade på.
Men timmarna göras mig långa
och dagarna äro så grå.
Ej solskenet längre vill lysa,
i glädjen bo tvekan och tvång,
och djupt i mitt innersta frysa
de källor, som närde min sång.
Allt tätare vinterns kyla
sin sådd över livet strör,
och mänskorna kunna ej skyla
hur värmen inom dem dör.
Jag ville se stjärnor glimma
vid vägens och vandringens slut,
ej drunkna i duggregn och dimma
och plånas av skymningen ut.
Jag ville ha kvar en gnista,
när natten en gång faller på,
en dallrande ton i det sista,
som dallrade vackrast just då.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar