Till Dora i anledning av en sminkburk

Ros och lilja, vackra äro båda
av de färger, som naturen bjöd.
Vackra Dora! Varför vill du skåda
rosen hellre vit och liljan röd?

Varför vill du, i naturens dalar,
bli den blomma utan lukt och liv,
som till flärdens köpta tidsfördriv
låtsas växa i de rikas salar?

Icke dig - jag ser din tavla blott:
skickligt målad hon i ögat sticker;
men din lott är granna tavlors lott,
att det vackraste får heta smicker.

Nej, min Dora, låt dig ej bedras!
Konstens ljuva lögner snart försvinna;
sanningen är flärdlöshetens grace,
följeslagerska och vårdarinna.

Mindre retande, men mera skön,
hon behagens eterneller danar;
hon den myrten ger, till dygdens lön,
som det oskuldsfulla hjärtat anar.

På din kind, ditt änne, där ännu
frid och oskuld leende sig spegla,
läser jag din själ. - Säg, ville du
detta öppna himmelsbrev försegla?

Räds, att, när det bryts om några år,
av den obestuckna spejarn tiden,
ångern blott i skrynkans fållor står -
borta äro oskulden och friden!

Nej, var täck, var skön, men utan svek!
Fråga källan, fråga spegeln gärna.
Var i stadens sus och bygdens lek
ömsom Fröjas, ömsom Floras tärna.

Härma näktergalens lena drill,
stjäl dig blommor från din broder våren,
dansa som ett västan om du vill,
följd av hundra fjärilar i spåren.

O, men skym ej dessa klara drag,
oskuldens och känslans vedermälen,
som, i varje oförställt behag,
visa oss en transparent av själen!

Jag vill se ditt hjärta. - Jag det ser,
när naturen själv dess skiftning tecknar,
på ett fält, som töcknas eller ler,
på den kind, som rodnar eller bleknar.

Jag vill tro ditt hjärta. - Jag det tror,
när jag vet, förvissad och betagen,
att var känsla, som därinne bor,
varken söker eller fruktar dagen.

Giv ditt smink till gumman! - Hennes ro
må det bli, att, ur en månskensvilla,
mysa åt de hövliga, som tro,
att Guds gamla sol står ännu stilla!

Du kan synas vad du är - och då
är du skön och älskvärd nog, min Dora!
Tro, att intet se´n bör återstå
till att vinna eller att förlora.

Du kan äga av dig själv den rätt,
att på hjärtat blomsterbojan trycka;
av dig själv - och ej av en toilett -
ditt behag, din seger och din lycka!

J O Wallin: