Sverige

Varmare väl mångstäds lyser solen,
än hon lyser över polen,
där till sömn hon fordrar längre natt.
Ty när Gud planterat Söderns lunder,
har han, skiftande i sina under,
till en Ros i skapelsen dem satt.
Men hans Lilja är den höga Norden,
där, som jättefästen, fjällen stå,
och den sköna, evigt vita jorden
famnas utav himlen, evigt blå.

Rikare, än bergen uti Norden,
blomstrar väl den Södra jorden,
ty där står den ljuva Floras tron.
Livets dagar löpa där, som drömmar;
vällust utur purpurdruvan strömmar,
och var vindfläkt är en Kupidon,
Men den höga kraften finns där icke:
hon är vinterblomma: Hon är vår.
Järn vi in i själva vattnet dricke,
och i klippan det i blomma står.

Skönheten man där som luften njuter:
konstens rosendröm mer härligt skjuter
sina knoppar i en evig vår:
Där i Romas underfulla rike,
mellan jord och himmel, utan like,
som en medlare Sankt Peter står.
Dock i våra ljusa vinternätter
står, åt Gud, ett högre tempel: fjälln.
Själv han tusen klara lampor sätter
i dess blåa tak i stjärnekvälln.

Den som sett vad stjärnor Norden hyser,
och hur hjältenyet lyser
på dess rena himmel, skönt och klart:
huru Fädrens skuggor drabba samman
och uti den höga Norrskensflamman
hjältedramat spelas underbart:
han ej mera längtar till de sköna
land, där Maj för evigt bofast sig.
— Må du sist min varma tro belöna,
Sverige, Moder, med en grav i dig.

Vitalis (E Sjöberg):