segrar detta, då det bättre är.
Länge hämmad i sin fart, omsider
sig en annan bana floden skär.
Ofta en reform på dröjsmål vinner,
av det motstånd som den möter stärkt.
Kraft som har bestånd den samla hinner
och bereds ej sällan oförmärkt.
Vår i femti år förfallna kyrka
- sorgligt minne av en nödens tid! -
kan med sin förvandling det bestyrka.
Nu vad härlig vinst av långlig strid!
Ej hon blivit, om hon förr fullbordats,
sådant Herrans hus, så skönt, så stort.
Väl att mellertid därom blott ordats,
att det endast i förslag var sport.
Nu förlikas alla, att det färdigt
ta emot och prisa det som skett,
skett, så eftervärld som samtid värdigt. -
Dock det hela vi ännu ej sett.
Ädla konster! pryden så det inre,
att dess uttryck andans stämpel bär.
Det för ögat sköna oss erinre
om det heliga, vars skal det är.
Pris ske staden, pris ske rikets ständer
och de män, som verket förestå!
Men förgäves bygga mänskohänder,
om ej Herren lägger hand därpå.
Herrans hand därpå är synlig vorden
i den framgång, som det haft till slut,
att en prydnad bli för höga Norden,
efter allt vad fåfängt gjorts förut.
Tills dig möter i det nya huset
din församling, låt oss var för sig
tyst dig nalkas, du som det i ljuset
bragt, o Herre! och välsigna dig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar