Då jag väckt av slag, som blevo fyra,
för den sjuke allt mer kära ljud,
göt mitt hjärtas offer för de dyra
vilostunder i en suck till Gud;
fann jag skingrad nattens mörka dimma,
och där lyste över bergens bryn
ren från Österns port en solklar strimma,
och jag såg — vad skön, vad härlig syn!
Väl förut jag ofta i mitt fönster
stått betagen och ett tempel sett
under byggnad, tävlande med mönster,
som oss konsten i en forntid gett.
Snart ett torn sig upp åt himlen lyfte,
där dess spets försvinner i det blå,
med en vink, att vi ett högre syfte,
än vad jorden tillhör, fatta må.
Men nu såg jag det förklarat stråla,
på etheriskt guld och purpur rikt,
såg vad ingen mästare att måla,
ingen mänsklig konst kan göra likt.
En symbol av templet, där de sina
Himlen samlar i ett evigt ljus,
syntes så mot solens uppgång skina
detta heligt sköna Herrans hus.
Då Guds lov där ljuder första gången,
vilken högtid! men då torde jag,
nu av dödens stränga för´bud fången,
ej på jorden skåda mer Guds dag.
Ack! jag ser det nu invigas redan
av det ljus, som det från himlen får,
och att där sin gudstjänst hålla sedan,
saligt rörd min stilla ande går.
F M Franzén:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar