därinne i de mörka skjulen!»
Så talte till det packet hjulen
den gyllne visarn i ett ur.
Hurvitt hans gyllene natur
med något mässingsgry sig möjligt råkat blanda,
går ej historien oss med något ljus tillhanda.
Nog av: han hade namn av guld
och med ett sken av guld på blanka skivan lyste,
om dyrden [sic!] av sig själv de högsta tankar hyste
och trodde verket gjort allena för hans skull.
Han talte, säger jag, till hjulen, dessa trälar:
«Jag vistas väl uti en högre sfär,
och har den lyckan ej att se och känna er:
dock stör mig något larm av hopen där,
som krälar med knarrigt tålamod ikring.
Gott folk! jag ber er om en ting:
Att sköta edra kall - och tiga»
«Att sköta våra kall och tiga?
och låta honom äran ta’?
Och själva hela bördan dra’?
Och icke ens den trösten ha att klaga,
när för hårt oss mödorna beta?»
Så hördes på en gång ett mumlande uppstiga.
En ny befallning kom att tiga.
Allt teg.
Allt stannade. —
Och nu ur stånd att ta ett steg,
såg visarn, att hans lopp av hjulens lopp berodde:
att den betydenhet, om vilken han sig trodde,
han, som gav ton åt allt med sina gudasvar,
av mässingskräken honom given var.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar