fredag 10 februari 2012

Ur Människans anlete

"The human face divine."
MILTON

Redan hann sin purpurslöja
över cederskogen höja
tidens sjätte dag.
Guldbevingad över bäcken
fjäriln flög till rosenhäcken,
kysste dess behag.

Pärlan sken i vattnets spegel;
vita glänste svanens segel
i ett skuggrikt sund;
vinet glödde rött i druvan;
öm och menlös lekte duvan
uti Edens lund.

Men den högsta skönhet feltes
i naturen: - kronan feltes
än i skapelsen;
till dess människan ur gruset
hov sitt anlete i ljuset,
hov upp ögonen.

Snön på fjällen höll ej färgen,
morgonrodnan bakom bergen
sjönk fördunklad ner;
stjärnan, som i dagens panna
satt så skön, ej ville stanna
över jorden mer.

Djuren hyllande sig böjde
för de ögon, som sig höjde
ifrån stoftet opp;
där behag och kärlek myste,
där bland sorgens tårar lyste
ett odödligt hopp.

Änglaskaran står betagen,
ser de talande behagen,
och på skaparn ser.
Skaparn tryckte sitt insegel
på sitt verk, och i dess spegel
ser sin bild, och ler.

I, som ropen: "Det är ingen,
ingen själ fördold i tingen,
allt är stoft, ej mer!",
dårar, blott till källan stigen,
sen ert anlete, och tigen,
rodnen, höljen er.

Se den gamle vises panna,
se en tavla av det sanna,
som ger sekler dag.
Se en blick ur hjältens öga,
se ett elddrag av det höga,
som ger världar lag.

Och det sköna, milda, ljuva? -
Lyft min Selmas morgonhuva
från dess rosenkind;
se dess ögon, ömma, blyga;
se dess mörka lockar flyga
sorglöst för en vind.

Eller följ den hemligt flydda,
då hon lyss i sorgens hydda
till dess klagoröst.
Se, hur själen genom tåren
på de svarta ögonhåren
blickar fram med tröst.

Skymt av himlen i naturen,
änglavålnad ibland djuren,
mänskoanlete!
Pryder du blott dödligheten?
Skall du ej i evigheten
tåras än och le?

Ack jo, änglar än skall röra
Selmas uppsyn, då de höra
hennes röst bland sig.
Selma, än i himlens salar,
än i Elyséens dalar
får jag se på dig.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar