Epigram

1.
Vänner! Sångarens krans är flätad av blommande törnen.
Rosorna skänker jag er, törnet behåller jag själv.

3.
När det en gång föll regn om våren jag leende sporde:
Maj, vi gråter du så mitt uti blomningens stund?
Och mig svarade Maj; Säg Skald, vi pärlas ditt öga
under förtjusningens stund uti den älskades famn?

5.
Graven är trång; allt levande där dock samlas till frihet,
men vår rymliga jord kan icke rymma en fri.

8.
Amor i himmelen satt, han satt i min Lauras öga
och med sin övade hand sköt mot mitt hjärta en pil.
Genast den leende skalken jag grep och en glänsande fjäder
trots hans böner med våld utur hans vinge jag drog.
Henne jag spetsat och doppar den nu i den purprade saften,
som för hans gyllene pil fordom ur hjertat mig flöt.

9.
Tvenne hamnar jag vet, dit ödets stormar ej hinna:
En är den grönskande grav, en är den älskades famn.

10.
Fordom från Leucas brant förtvivlande älskare störtat
att uti böljornas famn släcka sin tärande brand.
För min låga likväl är havet för litet. Hon icke
skulle där släckas; långt förr brände hon världshavet ut.

11.
Styvmorsblommor kallar man er, lycksaliga blommor!
vilka med hägnande hand Laura har fäst vid sitt bröst.
Aldrig Naturen dock fött mer gynnade döttrar. Det finnes
icke i skapelsens krets skönare lustgård än er.

12.
Till Laura.
Skön som en Ängel Du är, dock Du jag ville ej vara —
ack! jag kunde ej då sluta Dig uti min famn.

13.
Icke omätelig himmelen är, ty när jag Dig famnar,
hela dess saliga rymd mäter jag blott med en famn.

14.
Tusende vänner Dig älska, likväl med tusende hjärtan
Dig de ej älska så högt, som jag Dig älskar med ett.

15.
Ej på grund utav snö de glödande rosorna leva:
Yppiga släkten ej tål vinterns förbleknade värld.
Ofta har fenomenet jag sett, men vadan det under,
att på Din härliga kind blomma de mitt uti snön?

18.
Icke förundrar det mig, om stundom i spegeln du blickar,
ägde ditt huvud jag blott, evigt i spegeln jag såg.

19.
Rodnar du än, då jag kallar dig skön i dristiga sånger,
föga det hjälper din sak, skönare blir du därav.

20.
Harmas dock ej på min jollrande sång, fast spegeln och källan
om din skönhet för dig tala med skönare ord!

Vitalis (E Sjöberg):