»Nej, att från dag till dag med samma plikt mig möda,
lik plöjarn i sitt ok, förnöjd med avmätt föda:
det ägnar ej min själ, som flyr från jordens bryn.
Må medelmåttans barn den sälla skuggan prisa:
jag längtar att mig visa
bland örnarne i skyn.»
Välan! ditt högmod går att, krypande i fjätet
av det förnäma släp, som följer majestätet,
var dag en offerbild i maktens förmak stå.
Vad! till en skugga blott du vill dig själv förlora,
och trampas av de stora,
att bland dem synas få?
Vad seger! då till slut, av nådigt delta miner,
i dem, förgäves höljt, föraktet genomskiner,
en lönar även dig för hundra morgnars språng.
Än mer, då av en vink, du närmas till ett öra,
som ville spejarn höra
och smickrarn på en gång.
Olycklige, förledd att bäggedera bliva,
du gläds att ej blott ses, men få allt högre kliva
vid fingret, som i mjugg den mäktige dig ger.
Men på vad slipprig höjd står ej hans egen lycka!
Ett vindkast den kan rycka,
och din tillika, ner.
Till stämplarn av hans fall du löper nu? - Nej, stanna
i skuggan, dit du föll, med handen för din panna.
Där lägg den på ditt bröst och trots åt lyckan bjud;
arbeta, fri och lugn, och känn dig mänska vorden,
då du får bröd av jorden
och ber om nåd blott Gud.
Säll den, i dalen gömd, ej kröp på höjdens halka! —
Dock böj dig för det träd, som ger dig skygd och svalka.
Var ej för stolt därtill: det är förtjänstens rätt.
Från lismarn lika skiljd och från den orm, som sticker,
ej mer i hån, än smicker,
den fries ära sätt.
Misskänn ej, för hans börd, den ädle och den vise;
och snillet, trots dess rang, ditt sanna offer prise!
Men skrik ej, om en stor ditt värde översåg.
Stå upprätt som en man och se, med harmfritt öga,
de höga mindre höga,
då du är mindre låg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar