Den döde

   

Du älskade, när jag är död en gång
och likafullt mitt minne och min sång
än några stunder leva kvar i norden,
då hör du kanske ofta nog de orden:
"I skaldens bröst sin nyckel dikten har,
du kände honom, säg oss, hur han var;
ty många rykten genom landet vandra,
förvirrande, motsägande varandra."

Då tänker du: "Jag kände honom väl,
jag läste länge i hans öppna själ,
en rörlig själ, som gjorde själv sin plåga
och slutligt nedbrann i sin egen låga.
Ombyttlig, lättrörd, barnslig, misstänksam
han svärmade igenom livet fram.
Hans barndom såg jag ej, men mannens hjärta
förtärdes lika utav fröjd och smärta:
nu glad som gudar i Olympens sal,
nu dyster, mörk som de fördömdas kval,
en evig yngling med en evig trånad,
en from, en öppen, och likväl en grånad.
Från mången irring, som han medgav fritt,
hans hjärta hamnade till slut vid mitt.
Jag fick hans kärlek, kunde den ej mista,
den var hans varmaste, den var hans sista,
och mannen med det vittbekanta namn
han trivdes ändå bäst uti min famn.
Hur ofta sov han, däri innesluten,
en evig tro, av honom aldrig bruten!
I livet var min kärlek honom nog,
och med mitt namn på läpparna han dog."

Så tänker du, fast du det icke säger,
och då kanhända detta bladet äger
för dig ett värde, som det nu ej har.
Då känner du, vad du för honom var,
då minns du rörd de dagar, som förflutit,
då ångrar du, om du mot honom brutit.
O Emili, när då en gång du står
uppå min grav och länge väntad vår
nedstigit, liksom nu, från himlarunden
med knopp och löv och fågelsång i lunden:
säg i ditt hjärta då ett vänligt ord
till slumraren, som ligger under jord,
ty döden själv kan ej min kärlek hämma,
och var jag är, förnimmer jag din stämma.