Panteismen

Farväl, min sommar! Här i höga Norden

kort var besöket; du gör nu som förr.
I dimmor faller hösten över jorden
och klappar frusen på min stängda dörr.

Se ut, hur alla mina lunder gulna
och alla blommor i min dal dö hän,
och mörkar tankar vandra under kulna
höstskyar och inunder nakna trän.

Den svällda bäcken vill ej släppa över
sin forna gunstling, lik en trolös vän,
som gjort sin lycka, mig ej mer behöver
och nu ej längre känner mig igen.

Gemensam lag inunder stjärneringen!
Så gräs som blomma, människa som djur,
skall växa, frodas, vissna hän och ingen
tas undan i förgängelig natur.

I höst dör stråt, men nästa vårdag blommar
det upp igen så gräsgrönt som förut,
och fjäriln lyfter vingar blå i sommar
ur brusten puppa, då hans sömn är slut.

Naturens ande vaknar upp med våren,
glad, levande, nymornad, skön och huld,
och intet grånat finner du bland håren;
de flyta, som i fjol, likt nedsmält guld.

Och ingen skrynkla synes på hans panna,
det blåa ögat är, som förr, så glatt,
så strålande. Det sköna och det sanna
fullsövda vaknat ur sin dvalas natt.

I grav förmultnar människan. Är anden
då sämre än ett grässtrå? Grönskar ej
en lövsal i de obekanta landen
för honom? - Dagens vise svara: "Nej,

Gud är i allt, för allt är han gemensam,
är färg i blomman, är instinkt i djur.
Gud är i världen ej, värld är han ensam;
Gud heter Pan, nämns även för natur.

Gud är ej till. Han blir, där han förnimmer
sig själv, lik spegelns bild, ej sedd, ej till.
I stjärnan är han rörelse och skimmer,
i Hegel tanke. Tänk den, om du vill!

Odödlighet? Hur kan du det begära?
Odödligt släktet är, men icke du.
Vad var du, innan du kom hit? Vi lära,
när du gått hän, blir du, som då, ännu." -

Men vad är Gud, som ej är till? Blindfönstret,
inpassat i naturens öde sal!
Oxögat på teatern, högsta mönstret
av falsk logik i hjärnans jämmerdal.

Odödlighet, som ej vet av sig? Svara,
vad är väl det? Nej, giv mig Miltons dikt
om paradis och fall och död! Förklara
ej bibelns ord det samma? - O, hur rikt,

hur skönt syns allt! Låt oss gå ner i dalar,
där trasten slår i björkens äreport,
ros rodnar för sin längtan, bäcken talar
om Gud, som lever, och allt skönt han gjort!

E Tegnér: