Klosterruinerna

Stå stilla, vandrare, och se dig om!
Här reste sig från gråa ålderdomen
ett kloster, heligt då - men tiden kom
och gjorde hemgång uti helgedomen.

Dess murar nitet fogat fast ihop,
men sekler trängde sig med våld emellan.
Nu till dess gård drar ingen pilgrimshop,
och ingen offrar i den helga källan.

Igenom porten är blott vindens gång,
den vida rund, de djupa valv stå öde;
från luften skriva uvarna sin sång,
men under slumra ändå tryggt de döde.

Se, tidens vishet åt legenden ler,
och tvivlarns fötter på reliken trampa;
jag vördar, forntidsminnen, ännu er
och tänder åter er förtärda lampa.

Från dessa murar skygde våld och brott,
här ostörd vishet världens gång betraktat;
inunder valven salig andakt gått,
och frid, lik Edens ängel, porten vaktat.

Vad trogna knäfall dessa hällar nött!
Vad kraft förnummen i de helga orden!
Här anden, lågande, sitt ursprung mött,
för himlen levande och död för jorden.

O sägen, skuggor ur er natt likväl:
var edert liv av lidandet förgätet?
var det blott frid, som bodde i er själ,
och knäföll ingen sorg för stenbelätet?

Vem svara? Ack! blott livet klaga vet,
och smärtans tecken i sitt våld det äger.
I graven torkar ögat ut, som grät,
och intet öra hör vad döden säger.

Där - inom denna sönderfallna dörr,
där mörka vålnader vid midnatt synas,
där suckade kanske en nunna förr:
en blomma ställd vid korsets fot att tynas.

Den blinda vantron med förfärlig hand
vigt in dess vår åt himmelen och döden.
Vad voro mot ett radband hjärtats band,
mot himlens ära vad var mänskoöden?

På denna mossbetäckta stenbänk satt,
i skygd av dessa sekelgamla ekar,
hon kanske också någon månskensnatt
och mindes gråtande sin barndoms lekar.

Hur kvald den sjuttonåra himlabrud!
Av älskarns kyssar i dess själ vad minnen!
Dess tankar strävade med makt till Gud,
men ack! till jorden strävade dess sinnen.

Hon täljer ut och täljer om igen
sitt radband, suckande sitt ave stammar;
men under doket trånar ögat än,
och samma hjärta under slöjan flammar.

Vi ger religionen ej sin dotter tröst?
Vi hör ej Kristi mor dess bön, som klagar?
Ack! vi så syndig blev naturens röst?
och vi så hårda blevo himlens lagar?

Vid krucifixet kallnade dess mund,
och kinden blektes av den heta smärta;
från sjunkna ögon flydde vilans blund,
ty jord och himmel stridde i dess hjärta.

Så, okänd Heloisa, småningom
hon tärdes av, blev bortdöd och begraven,
och ingen Pope med sångens trolldom kom
att väcka hennes minne upp av graven.

Frid med din skugga! Du är hämnad re´n,
försvunna äro dina helgon alla.
De trivdes icke uti dagens sken,
där Gud står kvar, men alla gudar falla.

Ej Isis söker mer sin döda vän,
ej lejonhövdad Mithras dagen tänder;
Titaners släkte står ej upp igen,
fast blixten slocknat i Kronions händer.

Och djupt förgömd bland fjällens skrevor bor
dne götiska, den blodbestrukna stoden,
ty på sin kammar sover Asa-Thor,
och ingen kämpe gästar mer hos Oden.

Hans altar bröts för helgonens omkull:
de hade ock sin tid som sommarfjärlen;
nu vandrar plogen i den vigda mull
och barnen leka med de helga kärlen.

E Tegnér: