över bergen de blå,
över älvarnas vågor mot skogarna grå,
och den stormdrivna tall
genom rymdernas svall
sjunger högt som en sjö över sovande vall.
'
O du farande sky,
som mot stigande ny
driver fram över fäbod och tigande by -
se, vid norrhimlens rand
står en silverne strand,
där var sky lik en suckande båt hinner hamn.
O vindar, som gå
över myrarna grå,
ni som hasta i flykt genom lufthavets blå -
snart i skogarnas ro
få likt duvor ni bo
och vila er vinge på nattdimmors bro!
Som ett moln, som en fläkt
min aning sig sträckt
mot den saliga stund då dess oro blir släckt,
då ur forsarnas fall
en flöjt av kristall
bebådar att lidelsens sommar är all.
Se, kring åsarnas kam
draga skuggorna fram
ur det blånande mörker min aning förnam.
Ack, det lider mot höst,
jag hör nattvindars röst
men en storm går till ro likt en fläkt i mitt bröst.
Karin Valborg Ek:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar