så tror jag henne, fast jag vet hon ljuger;
då tror hon mig en oförsökt ung man,
som ej bland världens falska finter duger.
I fåvitskt hopp, att hon som ung mig ser,
fast väl hon vet, jag spelar det förgäves.
Till hennes falskhet jag förtröstan ger:
så ömsesidigt sanningen förkväves.
Dock - vi tillstår ej hon, att falsk hon är,
och jag, att nu det är förbi med våren?
Ack, kärlek allra helst förklädnad bär,
och räknar, när han åldras, icke åren.
Så lurar en den andra, bäst han kan,
och jämt med smicker vi bedra varann.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar