Trotsige man, vill du tro, att kvinnan är skapelsens krona,
hon, som tålig och mild böjer sitt huvud för dig?
Sist hon manades fram, ett verk av den skapande anden,
byggd av dess ädlaste stoft, fylld av dess rikaste liv.
Du, som larmar så stolt, som störtar troner och riken,
kan du väl rubba också solen ur stjärnornas mitt?
’’Allt, som är stort, sker tyst” — och stilla som solen dig lyser,
sprider hon värme och ljus över en stormande värld.
Böj ditt huvud för henne, som fört ur tusende strider
människosläktet framåt undan ruiner och blod!
Jordens eviga hopp hon bär vid sitt klappande hjärta:
skulle det slockna, o då — då vore skapelsen död.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar