De sade, att de älskade varann.
Sen såg jag mannen gå till nästa famn
och även detta gav han kärleks namn.
Men kvinnan, som han kysste först, vart vred.
Av idel kärlek sköt hon mannen ned.
Sen såg en mor jag stå vid vaggan böjd.
Hon log: Det här är kärlek, Rosenhöjd!
Och en soldat stack hennes hus i brand
och sjöng: Jag älskar dig, mitt fosterland!
Då gick jag tankfull till en stilla älv
och såg i vattnet bilden av mig själv
och tänkte: Endast jag vet fram och bak.
Men strax bredvid Ni tänkte samma sak.
Så jag steg upp igen och gick en stund
och kom då till en nattlig oljelund.
Och jag blev sömnig, men for upp förskräckt.
Det var en sällsam stämma som mig väckt.
Sen minns jag inte mer. Jo, det blev dag
och världen ekade av hammarslag.
Nej, fråga inte mig om kärlek, vän!
Vad vet jag, arme syndare, om den.
H Blomberg:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar