Vid Vandas bölja föddes han
i forna Vasatider.
Student på ljusets höga ban,
lyft hatten för den grå titan,
för vetenskapens veteran
i ledet, där du strider!
Det var hans säkra mästarhand,
som mätte Lapplands öde strand
och skrev en gräns för polen.
Den första almanackan bar
hans namn i Sigismundi dar,
och nästan lika känt det var
som stjärnorna och solen.
Till stjärnorna stod ock hans håg,
och nattens stora bibel låg
uppslagen för hans aning.
Där rullades för honom opp
de dunkla mänskoödens lopp
och kungars våda, rikens hopp
och stora bragders maning.
Nu, trött vid mänskors kiv och fjäs,
han mindes att på Ekenäs
ock himlens stjärnor lyste;
vart alltså i sin levnads kväll
en stjärnekung i torftigt tjäll,
en herde i det minsta gäll,
som Sveriges rike hyste.
Här satt han ofta stum, allen,
med kikarn stödd på mossig sten
vid aftonrodnans flamma.
Hans hår var vitt, hans hjässa krökt,
men tänka stort och blicka högt,
det var den idrott han försökt!
O yngling, sök densamma!
I aftonglansen blank och rik
låg för hans öga Pojo vik
med fjärran vita segel.
All Finlands skönhet log emot
hans lugna blick, inför hans fot,
och solen doppade sitt klot
i Finska vikens spegel.
Men ej hans tankar dröjde där.
Från sol och våg och strand och skär
han lyftade sitt öga
till kvällens tysta stjärnesken,
som blinkade, först en och en,
så tusen och mång tusen ren,
ur dunklet av det höga.
Kom så den skumma nattens stund.
Än njöt hans öga ingen blund;
han sökte blott ett enda:
hans sista, största verk det var,
som ofulländat än låg kvar
i stjärnornas och Guds förvar;
det ville han fullända.
Han stavade den höga skrift,
som Herren Gud med silverstift
på aftonhimlen ristat.
Var bokstav tindrade så skär.
Han sökte Finlands öde där;
men gåtans nyckel fanns ej här:
den hade Sigfrid mistat.
Han mätte, mätte, natten lång,
planetens höga cirkelgång
och zodiakens bana.
Förgäves irrade hans blick
till rymdens minsta stjärneprick;
ack, Finlands dunkla öde fick
han ingenstädes spana.
Långt, syntes honom, evigt långt
från denna värld, som mäts så trångt,
där svaga mänskor andas,
satt domens ängel tyst och skrev
sitt Varde på det kungabrev,
där Finlands lott beseglad blev
för seklerna som randas.
Sigfrid Aroni sänkte fromt
sin blick från detta valv, så skumt
och lysande tillika.
"Du himlens herre", sade han,
"jag är en svag, fåkunnig man,
din skrift jag icke läsa kan,
och mina synrör svika."
Nu grydde morgonen. Man såg
en herdegosse, frisk i håg,
sin hjord på bete driva.
Han nalkades helt tyst på tå.
"Se, stjärnorna till vila gå;
nu, fader, är det tid också
att dig till ro begiva."
Sigfrid, ur sin begrundning väckt,
såg upp. Vem talade så käckt
i ödets dunkla timma?
Då såg hans siarblick en syn:
han såg från österns gyllne bryn
en återglans av morgonskyn
i piltens ögon glimma.
Och det var blott en snabb minut,
men han dess mening tydde ut
och djupt sin hjässa krökte:
"Allsmäktige, hur underbar
din dolda vishet skrivit har
i detta blåa stjärnepar
det horoskop jag sökte!
Förklarad nu min gåta står."
Den gamle siarn tröstad går
till ro ibland de döde.
Mitt land! I dina söners vakt,
i dina unga hjärtans makt
har Herren all din framtid lagt,
och där står Finlands öde.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar