med skyskrapor, flugor och blad,
på färden av vrede du skälver,
men även du darrar så glad.
Det stoftkorn till mänska du födde,
Det stoftkorn till mänska du födde,
det sjunger mot andra, som glödde,
och gnistorna dansa på gata,
bak parkträd i land eller stad.
Då kvittrar en mandolinata,
då kysses i månskenets bad -
då är det du darrar så glad.
På väldiga ryggen vi segla
som insekter, prickiga, små.
I världshavet stjärnor sig spegla,
i insjön vid skogen också.
På storstadens myrvägar slinga
sig armar kring halsen och ringa
sitt byte - detsamma på gata,
vid pankport i småstäder grå.
Då klingar en mandolinata
i månflöden, ymninga, blå,
då bävar och fröjdas du så.
I länder av lågor förödda
du vet, att där finnes som förr
bersåer kring knutarna strödda
med grönska till fönster och dörr.
Där kysses i skymningen svala
en vit fröken Sentimentala,
en yngling i kvällen får vänta
på soffa av marmor vid strand
en frisk fröken Impertinenta
med pärlemorsken på sin hand
och ögat i glitter och brand.
Vår vördade moder, som bär oss
så envist i rymdernas natt,
som mödan och lidandet lär oss,
som när oss med tårar och skratt,
med brandrök de klaraste frukter
du svärtat, och suraste lukter
du sände kring fält eller gata -
men dock i ditt gåtfulla bröst
det flammar vid mandolinata,
det flyger vid kärlekens röst,
vid toner till svalka och tröst.
Och födde du än kommunalmän
med nyttiga åtgärders rad,
och växte det skarptänkta talmän
bland skyskrapor, flugor och blad,
det växte ock barn, som förbliva
som barn, fast de åldrade driva
och svärma i park och på gata,
när kvällen är månkrönt och blå.
Vid klangen av mandolinata,
vid kärlekens lustfacklor små,
min moder, du fröjdar dig så!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar