i skurarnas ström.
Nu reser jag mig tvagen
ur förnedringens dröm.
Jag läser i ljuset,
jag hör i morgonsuset
med bävan livets eviga
budord: "Glöm!"
Jag blixtar såg splittra
den ädlaste ek,
och bergen såg jag vittra
i tidernas lek,
men starkare än båda
ur vintrarnas våda
står jag i tusen vårar upp,
odödlig och vek.
Min rot är fäst i döden,
i de multnades bo.
Jag minns ej deras öden,
men jag känner dem gro.
De gångnas ande bävar
i klargröna vävar
och mognar till ett evigt nu
i gräsmarkens ro.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar