en skönhet där vart öga har sin fröjd,
de skola sist sig till tyranner häva
och göra fult, vad nu är skönhets höjd.
Ty tiden har ej ro: på sommarns korta
minuter ger den vinterväder kallt,
Av frost blir saven stel, allt löv är borta,
det vackra snöhöljt, barhet över allt.
Då, funnes intet kvar av sommarns safter
som flyktig fånge inom vägg av glas,
all frukt man miste av det skönas krafter,
det och dess minne gick med stormens ras.
Men fast med vintern blomstren mistat glansen,
i saft som pressas doftar ännu kransen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar