Och Tjäderstjärt stod upp med bång
och mörknade i hyn.
Där steg en rusig lärkas sång
ur röda morgonskyn.
Han trädde ut på vägens sand
och hörde stum reveljen
med dimmig blick och ådrig hand
om hjärtat och buteljen.
Då tycktes honom lärkans spel
som spel av fjärran år.
Och han begrät förgätna fel
och sina glesa hår,
förlorad skönhet, brusten bragd
och slemt förspillda vårar.
O, Tjäderstjärt satt djupt försagd
och badade i tårar.
Ty även han var fordom ung
och ypperst bland de bålde.
Men Mammons pung var stinn och tung
och Tjäderstjärt sej sålde.
På vax han präntat och i snö
sin gärning - men i sådden
stack upp i tö ett ogräsfrö
och kvävde vetebrodden.
Då tycktes honom plötsligt som
på dikets späda ren
en vålnad av hans ungdom kom
i solens arla sken.
Han lyfte upp sin duvna blick
och spejade åt vägen
och såg en ung vagant som gick
med morgonsång i stegen.
Men ynglingen gick hög och smärt
med nickande barett
och såg den druckne Tjäderstjärt
som ej han honom sett.
Det skimrade kring vårgrön teg
och sorlade i dunge,
när djärvt i rymden lärkan steg
och följde med den unge.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar