de dödes tempelgård.
Det är som en stilla mässa
att gå där från vård till vård
och lyssna till röster ur fjärran,
till röster, som aldrig dö,
men sjunga ur hårda stenen
likt böljor kring klippig ö.
Jag gick där länge och lyddes
och drömde. Så kom jag till slut
fram till en platta i golvet,
där kärleken huggit ut
en runa med skälvande händer,
liksom en mor för sin son.
Och namnet, som lyste mot mig,
var David Livingstone.
Jag knäppte tyst mina händer.
Jag såg detta tårarnas land,
vid vilket hans hjärta var fästat
med oupplösliga band.
Jag såg dessa ökenvidder,
jag såg denna suckarnas mar,
för vilken sitt liv, sin glädje
han offrat, tålig och stark.
Sist slöt det sig allt tillsammans
i detta: en döende man,
som knäföll i bön för det folket,
för vilket hans hjärta brann. -
Vad tror du den bönen gällde
i Herrens ögon, o säg?
Tror du ej, att den reder
därute Gud Zebaots väg?
Och vill du ej gå i anden
med oss, dina sändebud,
dit ut för att se hur vildmark
blir klädd i örtagårdsskrud,
att se hur guldet från Ofir
blir skärat och hamrat och sist
till altarkärl härligt format
förutan vank eller brist?
Det var i Westminster Abbey.
Minut för minut förgick.
Men något av evighet ägde
vartenda ögonblick.
Och löftet steg ur ett hjärta
mot valvets förtonande rand:
att leva och dö i jubel
för David Livingstones land.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar