din unga, din lyckliga brud,
hur skulle jag nu, när stormen slår,
ej stå trofast hos dig inför Gud?
Ej kunde jag dela din ära och glans,
där din bana gick högt över min,
men i fängelsets cell, här rum för mig fanns,
sen dig lidandet korat till sin.
Och icke din ära, din glans och ditt namn
det var som hit lockade mig:
Men mig fängelset syntes min käraste hamn,
sen där man fängslade dig.
Går än genom sekler i jubel ditt namn,
nu trycker dock bojan ditt bröst.
Men kanske ges ro i en älskande famn
eller lugnar en smekande röst.
Och levde jag en gång i kärlek och vår
den strålande dagen med dig,
så lyser nog än, fast mörkret här rår,
ett stilla ljus dock för mig.
Då ville jag skämta i kärlek och vår,
din unga, din lyckliga brud.
Nu vill jag väl ock, då sorgen oss slår,
stå trofast hos dig inför Gud.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar